Den varselvåg som drar fram över Sverige växer sig allt starkare. I oktober varslades 10 300 personer om att de riskerar att förlora sina jobb. Motsvarande siffra ett år tidigare var 5 700. De människor som senare också blir arbetslösa går en otrygg verklighet till mötes, såväl mänskligt som ekonomiskt. De allra flesta får inte ut åttio procent av den tidigare lönen i ersättning från a-kassan eftersom de slår i taket för dagersättningen på 680 kronor. Ett tak som inte höjts på lång tid.
För omkring en tredjedel av de arbetslösa väntar en än värre situation då de inte får någon ersättning från a-kassan. En del av förklaringen är att de valt att stå utanför försäkringen men för den stora lejonparten handlar det om att man inte lyckats kvalificera sig för ersättningen på grunda av skärpta försäkringsvillkor och för korta anställningar. På fyra år har antalet vuxit från knappa 50 000 till drygt 150 000.
När arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) i Ekot får frågan om hur hon ser på dessa personers situation blir svaret: "Ja, det är ju så, att har man aldrig arbetat och inte kvalificerat sig för en arbetslöshetsförsäkring så har ju samhället andra system som gör att man ska kunna ha en dräglig tillvaro och en skälig levnadsnivå." Översatt till mer begriplig svenska innebär det att det är kommunernas försörjningsstöd som ska gå in i dessa situationer. För att göra det än mer begripligt så är det socialbidrag från kommunerna som Hillevi Engström talar om.
De kraftigt höjda avgifterna, försämrade försäkringsvillkor och faktumet att allt fler hamnar lång över taket i a-kassan har fått till effekt att mer än en och en halv miljon människor har valt att stå utanför a-kassan. Den helt oförsäkrade gruppen är alltså ingen liten och perifer grupp i samhället. Vid en fördjupad kris kan man alltså förvänta sig att den grupp som blir utan ersättning från a-kassan kommer fortsätta att öka och nå rekordhöga nivåer.
Om man ovanpå detta lägger att de som inte kommer kunna kvalificera sig för ersättning från a-kassan på grund av de skärpta villkoren och osäkra anställningsförhållanden också kommer att öka så inser man att en allt större grupp kommer att hamna i utanförskap i arbetslöshetsförsäkringshänseende.
Alliansregeringens politik har således inneburit att den svenska arbetslöshetsförsäkringen har gått från att vara den näst förmånligaste i hela världen till att ligga klart under genomsnittet bland OECD-länderna. Det är en utveckling som både skrämmer och upprör. För oss som inte, likt arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, anser att det kommunala försörjningsstödet ska ses som en del i samhällets arbetslöshetsförsäkringssystem är det en självklarhet att a-kassan måste renoveras från grunden. Eller kanske man rentutav skulle beskriva det som en total återuppbyggnad, vilket skulle ligga närmare sanningen. En första åtgärd är att höja taket för dagersättningen så att försäkringens utfall verkligen står i paritet med den verkliga lönenivå som råder på svensk arbetsmarknad. Om man verkligen ska kunna kalla arbetslöshetsförsäkringen för en omställningsförsäkring så måste den ge ett reellt skydd mot det inkomstbortfall som uppstår vid arbetslöshet. Detta är synnerligen viktigt i början av arbetslösheten, och skulle elda till en högre samhällsekonomisk effektivitet då de arbetslösa kunde fokusera på att hitta rätt arbete där deras kompetens tas tillvara på bästa sätt, i stället för att som nu göra att fokus ligger på att hitta första bästa arbete.
Tyvärr är det väl så att regeringen inte tänker ta sitt ansvar och se till att åter göra arbetslöshetsersättningen till en omställningsförsäkring värd namnet. Naturligtvis handlar det om att alliansregeringen har en övergripande agenda för arbetsmarknadsområdet där vettiga ersättningsnivåer inte passar in. I stället vill man genomföra ett systemskifte där lönenivåerna pressas nedåt. I den planen passar stora inkomstbortfall in som hand i handske. Att man därigenom i hög grad skyfflar över problemen på kommunerna bekymrar nog inte alliansregeringen nämnvärt. Tack och lov förstår arbetsmarknadsministern att människor är "oroade". Men det räcker inte. Det krävs också att man förstår vari problemet ligger och vad man måste göra för att förbättra systemet. Så långt lär nog tyvärr inte Hillevi Engström komma.