För några år sedan var jag i Kapstaden och gick över det som en gång var ett bostadsområde. I District Six växer det nu ogräs och buskar genom gamla husgrunder. Plastsandaler, plåtburkar och skräp som inte ruttnat bort ligger kvar där människor en gång bodde. Före apartheidregimen levde här muslimer, xhosafolk, holländska ättlingar och indier. De var alla South Africans, de var alla grannar.
Olof Palme sa i ett anförande år 1986 att "om världen bestämmer sig för att avskaffa apartheid så kommer apartheid att försvinna". Och apartheid försvann. Efter det sa vi att hus aldrig mer ska rivas och människor fördrivas. District Six har sedan dess fått stå kvar som det är i sin misär med husgrunder och ogräs. Vi ska minnas rasismen som ville stjäla medmänskligheten från de som levde här.
Men rasismen har inte försvunnit och inte heller apartheid, trots att vi sa "aldrig mer". För en vecka sen på en annan resa i ett annat land hör jag om en pojke som kommer till skolan med leksaker istället för skolböcker. Hans hus och 82 andra i bostadsområdet Silwan står under rivningsorder av militären. Han säger att när de river huset behöver han inte sina skolböcker, men leksakerna vill han gärna behålla. Området ligger i Jerusalem, på Västbanken, som är ockuperat av Israel. Här byggs en ny Berlinmur som väntas bli 72 mil lång. En ny apartheidmur för att dela på de palestinska och de israeliska områdena. För att stänga ute palestinier att röra sig fritt i sitt eget land och besöka sina släktingar i Jerusalem.
Inte långt från Jerusalem ligger Hebron. Jag promenerar längst den nyligen avstängda huvudgatan i gamla stan. Här får inga palestinier gå. De som ändå råkar ha ytterdörren åt det hållet får ta bakvägen. Över hustaket och nerför stegen tills de blir så förnedrade att de flyttar och lämnar plats åt israeliska bosättare. Vid gathörnen finns check-points som kontrollerar alla palestinier som passerar. Ser till att de håller sig på rätt gator, visar att de inte kan komma och gå som de vill. Ibland är vägarna avdelade med betongsuggor och militär. På ena sidan får israeler gå, på andra sidan palestinier. Jag går på palestiniernas sida men vet att jag kan lyfta benen över vägspärren och promenera där jag vill.
Här skiljs människor från människor och grannar och vänner blir främmande för varandra. Som israelisk bosättare får du rättigheter som ingen palestinier kan drömma om. Obefogade rättigheter där rasismen får växa fritt som ogräs.
Ibland är jag stolt över att Sverige var det första land som Nelson Mandela besökte efter att ANC vunnit val och apartheid hade avskaffats i Sydafrika. När omvärlden kallade ANC terrorister och pratade om tyst diplomati gentemot apartheid stödde svenska Socialdemokrater och arbetarrörelsen deras frihetskamp på riktigt. Idag skäms jag när vi gömmer oss från ansvaret genom att kalla stenkastande palestinska barn för terrorister.
I Hebron pekar mina vänner ut palestinska bostäder där de inte längre kan bo. Hus och lägenheter har blivit militärbostäder eller bosättningar. Om tjugo år kan vi gå genom Hebron och minnas vilka familjer som fördrivits från vilka hus och veta att vi lät den olagliga ockupationen pågå. Ett till District Six på världskartan. Redan nu kan du besöka demolerade muslimska begravningsplatser och bostadsområden. Innan jag lämnar Tel Avivs flygplats får jag veta att fem familjer blivit hemlösa i Hebron samma dag. Det är vinter på Västbanken och det kommer bli kallt i tälten.