Det är skillnad mellan stad och landsbygd. I storstaden är man på gott eller ont oftast osynlig och kan sticka ut rejält från mängden utan att synas. Tragiskt eller komiskt? Det beror på hur man ser det. På landsbygden ser man efter varandra på ett annat sätt, så var det åtminstone förr i tiden, har jag fått lära mig. Självklart är det också skillnad att bo i en stor eller liten stad, men det är en annan historia.
Jag uppskattar mina dagliga promenader i den ganska stora staden. Jag försöker ge mig ut tidigt på morgonen eller kombinerar lunchen med en promenad i ett raskt tempo.
Mitt sätt att gå på kallar jag lite stöddigt men skämtsamt för power walking eftersom jag tar i rejält och använder mycket power. Efteråt känns det rejält i benen. Knoppen och övriga kroppen mår också bra av promenaderna, det fungerar som ett slags micro massage för hela kroppen.
Ett trevligt inslag under promenaderna är att jag möter många längs vägen och många av dem hälsar på mig eller jag på dem. Ibland händer det också att jag stannar till en stund och pratar med någon helt okänd. Dagar då jag bär min ANC keps händer det att jag blir stoppad av någon som vänligt vill fråga om eller diskutera politik.
Jag bor i en stad med fler än en miljon invånare, men med som jag uppfattar det, ganska vänligt och lugnt "landsbygdstempo". Ibland får jag nypa mig själv i armen och inse hur mycket vänlighet jag möter i Port Elizabeth, som lämpligt nog brukar kallas staden med det vänliga folket.
Tyvärr är allt inte rosenrött och medaljen har en baksida. På natten gäller det att vara försiktig i Port Elizabeth. De flesta som har möjlighet låser om sig rejält och kombinerar med höga staket eller murar runt sina hus och ibland också taggtråd för att skydda sig mot inbrottstjuvar och våldsverkare.
Förr sas det, att bor man på landsbygden i Norrbotten så låser man aldrig, en dörr står alltid öppen. Endast i undantagsfall, om man av någon anledning är bortrest, låser man dörren.
Det där stämde ganska bra in på min farmor och hennes hus minns jag. Farmor var nästan alltid hemma och dörren stod öppen eller var i alla fall olåst. Man kände sig riktigt välkommen. Farmor Anna som fyller jämnt och blir 100 år i höst har flyttat från byn till tätorten ...