Den som diskuterar frågan om vinster i välfärden kan inte bortse från hur verkligheten ser ut i Sverige år 2016. I Stockholm drivs mer än var fjärde grundskoleenhet och 42 procent av skolenheterna inom gymnasiet i aktiebolagsform. Totalt arbetar 265 000 personer i hela Sverige i privata välfärdsföretag som är verksamma inom vård, skola och omsorg.
Till och med i det röda Norrbotten finns ungefär 4 500 personer som förvärvsarbetar i den privata välfärdssektorn.
I de allra flesta fall fungerar de privata alternativen även bra. Brukarna är nöjda och personalen trivs med sina jobb. Men det betyder inte att alla privata lösningar har varit bra. Det finns tyvärr exempel där vinstintresset påverkat kvaliteten i verksamheten och skapat problem.
I en debattartikel i Dagens Nyheter den 7 november pekar Jonas Sjöstedt (V) på ett antal exceptionella händelser.
"Över 10 000 berördes direkt av JB-koncernens konkurs. Men konkursen påverkade även andra skolor som snabbt behövde ställa om för att ta emot de elever vars skola inte längre fanns. På motsvarande sätt belastades hela förlossningsvården i Stockholm när privata BB Sophia inte längre ansågs tillräckligt lönsamt och hastigt stängdes", konstaterar Sjöstedt.
Det är även bakgrunden till att V vill att, som det heter, "vinstjakten ska försvinna från välfärdssektorn".
Frågan är bara hur man genomför en sådan förändring utan att det drabbar enskilda alternativ som gör ett bra jobb. En regering som ger sig på väl fungerande privat hemtjänst eller friskolor skulle drabbas av ett ordentligt bakslag. I och för sig är det sant att det finns opinionsmätningar som visar att en majoritet av väljarna vill begränsa vinstintressena i välfärdssektorn. Men det är lika sant att det finns mätningar som visar att människor vill kunna välja mellan såväl privata som offentliga utförare av skola, vård och omsorg.
Därför räcker det inte med förenklad retorik om att sätta stopp för vinstintressena. Det finns inga rimliga motiv att stoppa privata alternativ som faktiskt funkar.
I stället borde utgångspunkten vara att strama upp regelverken för att komma till rätta med avarterna och de oseriösa aktörerna.
Det kan handla om nationella kvalitetskrav, krav på tillstånd för att få bedriva verksamheten, utbildningen hos berörd personal eller starkare myndighetskontroll. Enskilda lycksökare ska inte kunna utnyttja de offentliga systemen för att göra snabba klipp. En sådan inriktning skulle dessutom öppna för en blocköverskridande och långsiktig uppgörelse. Även M och FP har ju talat om att det behövs någon form av reglering.
Det är möjligt att en sådan politik skulle upplevas som otillräcklig av Jonas Sjöstedt. I DN-artikeln hotar han att hoppa av budgetsamarbetet med S och MP, om V inte får igenom sina krav.
Jonas Sjöstedt borde emellertid se farorna med en sådan styvnackad hållning. Det räcker inte med att S, V och MP är överens om att reglera välfärdssektorn. De tre partierna har ju ingen riksdagsmajoritet. Därför behövs stöd från något eller ett par av de borgerliga partierna för att få igenom en politik som är långsiktigt hållbar.
Det är ingen lysande idé att lägga en rödgrön proposition som får pisk med röstsiffrorna 159–190. Då blir det bara andra politiska partier som kommer att diktera villkoren för framtiden.