Den varselvåg som fortsätter svepa över landet gör att arbetslösheten lär nå allt högre nivåer. Allt fler kommer få känna på hur det är att stå ute i kylan, att stå vid sidan av. Men regeringen verkar vägra att inse hur allvarlig situationen Arman verkar hoppas på under. Men om inte den ekonomiska krisen ska slå till med full kraft även här hos oss måste regeringen stimulera ekonomin så att efterfrågan kan hållas uppe.
Under årets tredje kvartal var, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning 370 000 personer arbetslösa, vilket motsvarar 7,2 procent av arbetskraften. Av dessa var 111 000 personer långtidsarbetslösa, och hälften av dessa är arbetslösa sedan längre tid än ett år. Bland ungdomar i åldrarna 15-24 år omfattade arbetslösheten 137 000 personer vilket är tiotusen fler än vid samma tidpunkt ett år tidigare. Att arbetslösheten är den i särklass viktigaste politiska frågan just nu är en självklarhet. Men ser vi några kraftfulla insatser från regeringens sida? Knappast. Inte heller hör vi regeringschefen, statsminister Fredrik Reinfeldt tala om hur man vill förbättra situationen för alla arbetslösa, som en effekt av regeringens reformer av a-kassan, nu köar till landets socialkontor för att klara sin försörjning. Nej, inte alls.
När man lyssnar till regeringsföreträdarna så låter det som om den viktigaste insats man kan göra för att skapa nya jobb i Sverige är att förbättra exportföretagens internationella konkurrenssituation genom att sänka bolagsskatten. Men det är tyvärr inte en åtgärd som ger nya jobb på kort sikt. Man hoppas också på att sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar ska göra att ungdomsarbetslösheten hålls nere. Men undersökningar som gjorts kan inte påvisa att sänkningen skapar nya jobb. Inte heller har den sänkta restaurangmomsen blivit den succé som alliansföreträdarna målade upp. Jobben ska visst komma - men på lite längre sikt.
Men det är i dag som arbetslösheten är ett ytterst påtagligt problem i människors vardag. Det är i dag som människor oroas för att de inte klarar sin ekonomi imorgon. Det är idag den som varslats inte vet om han eller hon har ett jobb att gå till inom en snar framtid. Det är i dag som barn och ungdomar får uppleva effekterna av föräldrarnas utsatta situation.
Statsminister Fredrik Reinfeldt hoppas nu på att ungdomsavtal, och andra krisavtal, på arbetsmarknaden ska bli den nytändning som så väl behövs på svensk arbetsmarknad. Men sådana här typer av krisavtal skapar inga jobb, utan handlar bara om lösningar så att fler ska få dela på de jobb som finns. Det är ingen politik för framtiden. Det är att kapitulera inför samtiden och att svika framtiden. Reinfeldt, Borg & Co sticker helt enkelt huvudet i sanden och hoppas att allt ska lösa sig till det bästa utav sig självt.
Samtidigt som varselvågen inom den privata sektorn sveper över landet så sveper samma uppsägningsvindar över den kommunala sektorn. Men där märks den inte på samma sätt eftersom det här finns en stor andel vikarier och tillfälligt anställda som inte behöver varslas för att de ska försvinna ut ur verksamheten. Det är de som får ta första smällen inom vården, skolan och omsorgen. De försvinner bort i tysthet. Det är först i andra vågen som uppsägningarna blir uppenbara, då tillsvidareanställd personal måste sägas upp.
Här kan regeringen göra skillnad, och sätta in åtgärder som ger effekt på mycket kort sikt. Ökade statsbidrag till kommuner och landsting ger effekt på sysselsättningen omgående. Kommunerna ekonomiska tillskott kan arbeten räddas eller nya anställningar göras. Krisen får därmed inte det genomslag som den annars skulle ha fått.
Många kommuner brottas med ekonomin och kommer att få säga upp personal. Dorotea kommun höjer kommunalskatten med en krona och kommer att få landets högsta kommunalskatt. Frågan är bara hur långt det räcker. Arjeplogs kommun gjorde samma sak för ett år sedan, och måste trots detta skära hårt inom de kommunala verksamheterna under 2013. Säkerligen önskar många av kommuninvånarna i dessa kommuner att regeringen gjorde något.
Men regeringen Reinfeldt ställer sig ännu kallsinnig till att ge några tillskott till den kommunala sektorn. Man vägrar se de problem som står inför dörren. Uppvaknandet kommer att bli smärtsamt. Men än smärtsammare blir det för alla som får lämna sina jobb och gå ut i en mycket oviss framtid fylld av den oro som följer på ekonomisk osäkerhet.
Det går inte att passivt vänta, och hoppas på ekonomiska under längre. Regeringen måste ta sitt ansvar så att krisen inte fördjupas än mer. Nu måste man ut på banan och stimulera den svenska ekonomin på allvar så att efterfrågan i den svenska ekonomin kan hållas uppe. Det vore en ytterst välkommen julklapp till det svenska folket och de svenska företagen.