Efter tre veckors rehabilitering efter min bukplastik börjar det klia i mina politiska fingrar. Att tre veckors frånvaro från politiskt skrivande ger en lätt abstinens är ett faktum. Därför är det faktiskt skönt att återgå i tjänst på måndag. Men som ni se kan jag inte ens hålla mig till dess. Därför tänkte jag dela med mig av en del av de reflektioner jag gjort under veckorna som gått. Det handlar om ”tårtningen” av Jimmie Åkesson och osynliga funktionsbegränsningar, ett spektrum lika brett som livet självt.
Ett allvarligt övergrepp
Häromdagen fick Jimmie Åkesson en tårta kastad på sig i samband med en boksignering på Södermalm. Detta är inget annat än ett politiskt attentat och ett övergrepp mot allt vad demokratin står för. Många reagerade nog utan att tänka efter och log roat åt det som hände. Men det finns ingen som helst anledning att le åt händelsen. Den kastade tårtan kunde lika väl ha varit ett vapen eller en bomb. Därmed blir vidden av övergreppet uppenbar.
Sedan är bara det faktum att Jimmie Åkesson blir utsatt för ett sådant övergrepp bara för att han uttrycker sina åsikter så allvarligt att ”tårtningen” inte kan fördömas nog kraftigt. Det är inte enbart en kränkning och ett övergrepp mot Jimmie Åkesson, utan också ett övergrepp riktat mot hela det demokratiska systemet.
Jag delar inte Åkessons åsikter på något sätt, och det är ni läsare nog så väl medvetna om, men det innebär inte att jag vill begränsa hans möjligheter att uttrycka sina åsikter. Tvärtom tycker jag att SD:s politik måste diskuteras och ifrågasättas grundligt. Det demokratiska samtalet är därför så otroligt viktigt, och Jimmie Åkessons rätt att argumentera för sin politik så central. Annars kan han lätt rida vidare på martyrskapets vågor och vinna sympatier just för att han inte tillåts utöva sina demokratiska rättigheter. Det ska vi inte bjuda på.
Det som inte syns
Nya erfarenheter ger nya insikter sägs det och det kan jag verkligen intyga. För även om jag varit medveten om att det finns sjukdomar och funktionsnedsättningar som inte syns utanpå, och att man därför inte ska vara å snabb att bedöma och döma människor utifrån vad vi bara ser. Men det har handlat om rationella tankar och sunt förnuft. Men nu efter att ha varit sjukskriven för min bukplastik så har jag också en känslomässig förståelse över hur människor med dolda sjukdomar och funktionsnedsättningar kan känna det.
Eftersom jag inte efter operationen skulle få lyfta något tungt så tänkte jag det var bäst att åka hem till Arjeplog där jag hade människor runtomkring som kunde hjälpa till. Efter operationen har jag varit oförskämt pigg, och det har synts utanpå att jag mått lika bra som vanligt. Därför har det också känts väldigt påfrestande att vara ute och handla tillsammans med min av reumatism svårt märkta mamma. Hon har burit på allt vi handlat och där har jag gått bredvid, till synes lat och ansvarslöst. För ingenstans stod det skrivet på mig att jag inte fått lyfta något som är tyngre än ett mjölkpaket. Och det kändes djupt inom mig, och jag kände ett starkt behov av att förklara så de skulle förstå.
För mig handlar det om ett par veckor. Men för personer med sjukdomar och funktionsnedsättningar som inte syns utanpå handlar det inte om tillfälliga erfarenheter. För dem är detta verklighet varje dag. Detta är något som vi måste tänka på och vara medvetna om, och inte döma hunden efter håren.