Att det råder gruvboom i Norrbotten råder inget tvivel om. Nya gruvor öppnas och på orter som under lång tid setts som dömda till undergång spirar framtidstro och tillförsikt då nya arbetstillfällen skapas i bygder där man tidigare bara sett jobb försvinna och flyttlassen gå. Nu ser man i stället fullastade malmvagnar gå mot kusten för att transporteras ut i världen. Hjulen snurrar igen.
Den positiva utvecklingen ställer samhället, i form av kommuner och stat, inför nya utmaningar. Bostäder behöver byggas, och det snabbt. Infrastruktur i form av vägar och järnvägar måste finnas så att transporter till och från gruvorterna fungerar, skolor och förskolor behöver byggas för gruvarbetarnas barn och samhällsservicen måste byggas ut så att de som får arbete också väljer att bosätta sig på orten och betala skatt där, i stället för att arbetspendla in till gruvorterna och lämna skattemedlen på hemorten. För att klara denna samhällsexpansion krävs resurser. Resurser som i dag saknas.
Sverige tillhör i dag ett av de länder som har mest förmånliga villkor för de företag som verkar inom gruvnäringen. Den svenska mineralavgiften är så låg som 0,2 procent. Företagen får sålunda betala endast två kronor av ett mineralvärde på tusen kronor i ersättning till stat och markägare. Detta är en orimligt låg ersättning. Detta lockar utländska gruvföretag till Sverige eftersom man här kan få hög avkastning på det kapital man sätter in.
Är det rimligt att företagen inte i högre utsträckning får "betala" mer för de naturresurser som man bygger sin verksamhet på? Borde inte gruvföretagen bidra med mer pengar för att täcka de samhällskostnader som uppstår när man drar igång omfattande gruvbrytning på en ort?
Visst är det så att samhällets intäkter ökar tack vare den gruvverksamhet som etableras. Fler får jobb, såväl direkt genom gruvverksamheten som indirekt i form av de arbetstillfällen som skapas i kringverksamheter och inom samhällssektorn, och därmed ökar skatteintäkterna såväl för de berörda kommunerna som för staten. Men nog skulle det väl vara rimligt att man betalade mer också för själva råvaran. Nu skänker vi i princip bort denna gratis till exploatören. Något som verkligen ligger i linje med svensk tradition. Samma sak gjorde vi ju med vattenkraften.
Om mineralavgiften ska chockhöjas och femtiodubblas som Vänsterpartiet föreslår kan säkerligen diskuteras. Men en sak står i alla fall helt klart. Vi ska inte rea ut våra naturresurser på samma sätt som vi gjorde med vattenkraften. Företagen ska göra rätt för sig och betala för de råvaror som är grunden för verksamheten. På så sätt kommer en betydligt större del av värdet än i dag att stanna inom landet, och kan användas för att utveckla de bygder där gruvorna etableras. Socialdemokraterna borde verkligen seriöst diskutera det förslag som Vänsterpartiet nu lanserat och hitta en rimlig nivå på mineralavgift. Och i detta fall är likhetstecknet mellan rimlig avgift och högre avgift mycket tydligt.