Men orsaken är inte bara att löntagarperspektivet är en naturlig del i en socialdemokratisk politik som vill återerövra momentum som politikens mittzon. Det är också så att arbetslivet i dag håller på att brutaliseras och hårdna för allt fler. Det är inte bara något som drabbar dem i låglönesegmenten. Gränslösheten breder ut sig, kraven ökar. På sikt är det vare sig rimligt eller önskvärt att vi ska jobba jämt och ständigt vara uppkopplade.
Arbetarrörelsens gamla vision om åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmars vila ter sig allt oftare som en hägring och utopi. Inte minst för de stora grupper tjänstemän och högavlönade som får se sin fritid ätas ur. Vilken hög lön kan kompensera ett liv utan fritid där man aldrig helt kan släppa jobbet? Denna mylla av stress, missnöje och ojämlikhet är det helt avgörande att socialdemokratin tar itu med. Helt enkelt hittar lösningar på människors livspussel som är förenligt med en idé om jämlikhet.
Socialdemokratin måste därför utveckla och modernisera sin över hundraåriga syn på arbete till den nya ekonomi vi nu ser konturerna av. Socialdemokrater växte fram med ett delvis annat arbetsliv än det som finns i dag. För vi grundar hela vårt välstånd vi får som samhälle och som individer på det arbete vi utför. Bruttonationalprodukten är inget annat än slutresultatet av alla svenskars arbete. Detta handlar om sociala investeringar. För att bygga Sverige starkt måste alla som bor i vårt land kunna, vilja och få arbeta.
För socialdemokratin, sprunget ur arbetarrörelsen, är synen på arbetet central. Håkan Juholt vill uppenbart återerövra positionen som ledande arbetarparti från moderaterna genom att i politiska termer prata om vad vi gör på jobbet, vad vi ska arbeta med, vilka villkor som ska gälla och om den mänskliga kreativitet som när arbetslivet är som bäst gör det möjligt att växa som människa tillsammans med arbetskamrater och kollegor.
Arbetet i socialdemokratins samhällssyn ska vara livsberikande; något mer än åtta timmars paus mellan meningsfullheterna i fritid och familjeliv. Någonting vi ser fram emot att gå till när det utvecklar oss. Avundsjukt ser vi på kollegor och vänner som har förmånen att få arbeta med det som är deras kall och glädje. Så borde arbetslivet vara för fler. En plats för utveckling; det Hjalmar Branting formulerade som att få utveckla "sina bästa stämningars längtan".
Men ett fungerande arbetsliv förutsätter att samhället runt omkring fungerar bra. Att kollektivtrafiken gör att vi kommer dit i tid. Men det handlar också om att få vara på jobbet när vi jobbar.
För väldigt många kvinnor handlar det i dag om hur oron för en nedmonterad hemtjänst gör att man aldrig helt kan släppa mamma eller pappa, trots att de borde vara omhändertagna och i trygga händer. "Det är inte längre någon rättighet att få befinna sig på jobbet när man är där", sa Håkan Juholt och fick nog många nickar av igenkänning.
Ett sönderfallande samhälle stör mångas arbetsdagar och gör att glädjen försvinner när man inte får ge allt på sitt arbete. Istället glider arbetsliv och fritid ihop. Vi måste vara hemma i tanken när vi är på jobbet. Och i gengäld tar allt fler med sig jobbet hem.
För anställda på caféer och restauranger, vårdbiträden och lagerarbetare handlar det om allt mer oregelbundna och obekväma arbetstider. För banktjänstemän, jurister och konsulter handlar det om obetald övertid och en alltmer oreglerad arbetstid.
Gemensamt är att arbetslivet blir allt mer gränslöst.
Arbetsveckorna är långa. Var femte sysselsatt jobbar över en vanlig vecka. Till detta kommer långa restider och pendling som gör den faktiska arbetsdagen till kanske 12-14 timmar. För de flesta tjänstemän räcker inte 40 timmarsveckan till för att få allt gjort. Istället används fritiden och fyra av tio tjänstemän kommer nu att använda semestern för att hinna med jobbet. Bara var tredje chef tycker att de hinner med det de ska på jobbet och en av fem kan ha den fritid de önskar.
Det har kommit in en omänsklig faktor i arbetslivet. Där människan blir någon som kan pressas hårdare, bli flexiblare, någon som med dagens teknik alltid är tillgänglig. Där mobiltelefoner och handdatorer leder till rörlighet och frihet men också känslan av stress som jag tror allt fler känner igen sig i. Man måste få stänga av ibland, inte vara tillgänglig på mailen och mobilen dygnet runt. Ja även på semestern förväntas vi vara tillgängliga.
En del är kanske barnsjukdomar vi kommer lära oss hantera när den nya tekniken sätter sig. Och då kan vi bättre ta vara på möjligheterna att vara mobila.
Vi är många som helt enkelt har goda skäl att se fram emot årets semester. Kanske är det många som behöver denna ledighet mer än på länge. Det är absolut politik.