BENGT-URBAN FRANSSON PITEA-TIDNINGEN.SE: Rätten att leva, rätten att dö

Häromdagen kom så beskedet från Socialstyrelsen. Den som är psykiskt frisk har rätten att besluta om att den behandling som håller dem vid liv ska få avbrytas, och att lindrande behandling ska kunna sättas in vid detta tillfälle. Du ska exempelvis kunna få din respirator avstängd under det att du hålls nedsövd. Detta kan tyckas både självklart och rimligt. Men frågan är inte helt lätt. Är rätten att få dö när man vill lika självklar som rätten att få leva?
Utgångspunkten för all vård måste vara att ge en vård som gör livet så uthärdligt och samtidigt så innehållsrikt att valet att välja att fortsätta leva blir förstahandsalternativet. Målet för läkarvetenskapen är att rädda liv, inte att släcka liv. Det gör det lätt att förstå den tveksamhet som vissa läkare känner inför den här formen av "dödshjälp". Samtidigt är det lätt att förstå de människor som känner att det vore bättre att få dö än att plågas.

Frågor om liv och död är svåra. Det är frågor där etik spelar mycket stor roll. Det handlar också väldigt mycket om symbolvärde i de beslut man fattar. En person som ligger invalidiserad i respirator kan uppleva döden som en befriare, medan en annan i samma situation kan uppleva livet som meningsfullt och lyckligt. Hur kommer den senare uppleva det om samhället i första fallet tillåter att den livsuppehållande behandlingen avbryts och personen får avsluta sitt liv? Känns det som en signal att ditt liv inte är värt att leva? Och hur kommer den förste uppleva det om hon eller han nekas att bestämma över sitt liv.
Som ni ser är det här frågor med många olika dimensioner. Är det den enskilde som i alla lägen ska få bestämma över sitt liv? Är rätten till våra liv självklar? Ska vi kunna tvinga en annan person, i dessa fall någon i sjukhusets personal, att utföra en handling som innebär att någon annan dör? Så länge du kan utföra handlingen själv så behöver ju ingen annan bli inblandad. Men det är ju den andra situationen vi diskuterar. När någon annan måste utföra själva handlingen som avslutar livet.

Jag har ofta funderat på hur jag själv skulle reagera om någon i min närhet skulle begära att få avsluta sitt liv på detta sätt. Tack och lov så finns det ingen i dag som är så sjuk. Men ändå. Det skulle kunna hända. Skulle jag känna mig sviken? Det tror jag nog. Det skulle kännas som att bli bortvald. Men har jag rätt att känna det så? Då sätter jag mig själv i första rummet i stället för den sjuke. Den vars liv det handlar om.
Och vad skulle jag tänka om jag fick frågan om att vara den som stänger respiratorn? Vad skulle jag svara? Den frågan tål att tänkas över nu när det inte alls är aktuellt. För mig påverkar i alla fall det svaret hur jag skulle kunna agera om jag själv hamnar i sitsen att jag ligger hjälplös och vill avsluta livet. Är jag inte beredd att vara den som släcker en annans liv kan jag inte heller begära att någon annan ska göra det åt mig. Det vore hyckleri.

Den oro jag känner är om vi skulle hamna i en situation där vi väljer att inte göra allt vi kan för att göra livet så meningsfullt det bara är möjligt för den sjuke. Vi får aldrig hamna i ett läge där samhället börjar göra bedömningar om var gränsen för meningsfullt liv går. Den delen måste vara förbehållen individen själv. Samhällets mål måste vara att alla ska vilja fortsätta sina liv. Men det finns också ett farligt signalvärde i ett sådant ställningstagande. Det kan få den som absolut inte vill fortsätta leva att känna det som om man gör ett icke accepterat val.
Hur vi än gör så blir det fel på något sätt. Det om något visar svårigheter i denna fråga. Jag vet varken ut eller in - och det stör mig att jag velar. Jag är ju van att veta vad jag tycker.