Det har fått till följd att ett antal kommuner i förhandlingarna med energibolagen har krävt att en del av vindkraftverkens avkastning ska användas för lokala investeringar i sociala projekt - så kallad bygdepeng.
Bygdepeng finns reglerad i lag när det gäller utbyggnad av vattenkraft. Men motsvarande rätt till lokal samhällelig ersättning finns inte lagstiftad när det gäller vindkraft.
Det finns ett inslag i det här som är problematiskt. Nämligen att politiska beslut om tillstånd kan bli en fråga om vem som betalar bäst. Det öppnar för en rättsosäkerhet och värsta fall för korruption.
Tonläget i Kalibers rapportering är dock högt. Begrepp som utpressning, kohandel och att kommuner slår mynt av situationen används flitigt.
Men är det verkligen en så dålig idé att de energibolag som vill tjäna pengar på vindkraft också bidrar till det lokala samhället och den lokala ekonomin?
De kommuner det är frågan om är som regel glesbygdskommuner som sällan ser större privata investeringar, och när vindkraftverken är på plats så bidrar de inte med särskilt många nya arbetstillfällen. Detta samtidigt som kommunerna tyngs av ökade utgifter och minskat skatteunderlag. Dessutom är det kommunens invånare som ska leva med vindkraftverken i sitt närområde.
Även om man själv tycker att utbyggnad av vindkraften är både vettig ur hållbarhetssynpunkt och estetiskt tilltalande måste man förstå att det inte är självklart att alla vill ha en vindkraftspark på sin bakgård.
Oro för hur det ska påverka livskvaliteten och det lokala djurlivet gör att många som lever i de områden där det är aktuellt att bygga vindkraft faktiskt känner skepsis eller till och med är uttalade motståndare till en utbyggnad.
Men vi behöver bygga ut vindkraften för att kunna uppnå de nationella mål regering och riksdag har satt upp för klimatpolitiken. Om sju år ska hälften av all energi vara förnybar och vindkraften ska då kunna producera tre gånger så mycket energi som den gör i dag.
Från centralt myndighetshåll och från branschen argumenteras det för ett avskaffande av den kommunala vetorätten för att få ytterligare fart på utbyggnaden. Men det skulle knappast vara en lösning på problemet.
I stället borde lagstiftningen ändras så att bygdepengen blir tydligt reglerad så att det lokala samhället garanteras en del av avkastningen.
Det borde vara självklart att utvinnandet av naturresurser också leder till ekonomisk utdelning i de kommuner där utvinnandet sker. Svenska glesbygdskommuner är rika på naturresurser, men har brist på människor som kan betala inkomstskatt.
En lagligt reglerad bygdepeng på vindkraft skulle vara ett sätt att öka den lokala acceptansen för utbyggnaden, stärka den lokala ekonomin i glesbygden och göra tillståndsprocessen vid etableringar mer rättssäker.
Låg eller ickeexisterande ekonomisk ersättning till lokalsamhället för utvinning av naturresurser leder till onödiga spänningar mellan stad och land.
Verksamheter som inte genererar särskilt många jobb lokalt samtidigt som de genererar hög ekonomisk avkastning centralt riskerar att skapa vad man skulle kunna kalla en kolonial känsla där centralmakt och storbolag ses som aktörer som använder glesbygden för sina egna syften - i det här fallet för att uppnå sina målsättningar i energipolitik och att göra profit - utan att för den skull ta ansvar för den lokala utvecklingen.
I den brittiska politiska debatten har begreppet "predistribution" blivit populärt. I korthet innebär det att staten ska försöka förhindra att ojämlikhet inträffar från början snarare än att lindra i efterhand genom omfördelning ("redistribution"). En bygdepeng - eller en kommunal fastighetsskatt som i Norge - skulle vara ett exempel på det förra, medan det kommunala utjämningssystemet är ett exempel på det senare.
Det borde alltså även vara i rikare kommuners intresse att kommuner med mer ansträngd ekonomi får flera inkomstkällor och därmed ett minskat behov av nationell omfördelning. Det skulle öka det kommunala självstyret för alla.