Episod 1: 15.10-tåget mellan Stockholm och Göteborg. Onsdag. Ett äldre, högljutt par, från Trollhättan håller vagnen i ett ordrikt järngrepp. Särskilt mannen driver samtalet och kvinnan instämmer. Till en början berättar de ganska harmlösa saker men snart är rasistsnacket igång. Vissa folkgrupper utpekas mer och mer hetsigt med det ena exemplet efter det andra. Mannen säger att det egentligen är svenskarna som är diskriminerade och att invandrare borde anpassa sig. Tvärs över gången från mig sitter en kvinna och håller för öronen. Jag försöker ligga lågt, liksom de andra medan jag funderar över varför det är så svårt att säga ifrån, att visa civilkurage när det verkligen gäller? Vad är jag rädd för? Till slut rinner det dock över och jag säger: ursäkta men är det bara jag som stör mig på det här snacket? Min bänkgranne, en man i övre medelåldern, svarar nej, det är förfärligt, hoppas de slutar snart. Själv är jag inne på intervention. Tänker säga att: vi lever i ett fritt land, du får tycka vad du vill, men bespara oss andra. Jag är på väg att resa mig då konduktören kommer in och börjar prata anslutningar med paret. Därefter byter de samtalsämne.
Episod 2: En otrendig men inte sunkig kvarterskrog på en av Göteborgs tråkigaste gator, Mölndalsvägen mittemot Lisebergs parkeringsplats. 19.30-tiden, samma onsdag, hetta. Ett ungt par kommer i en BMW-cabriolet. Han: en stekare, blond, solbränd. Hon: en Ebba von Sydow-typ, blond, solbränd. Jag har aldrig sett dem förut. De ser trevliga och avspända ut, slår sig ner på uteserveringen, (i praktiken några bord och stolar på trottoaren) där också jag sitter med ett glas vin. De beställer och pratar mycket i telefon, äter snabbt. Han går in och betalar, hon speglar sig i de stora fönsterglasen. De susar iväg. Jag ber att få betala. Kyparen säger att det redan är betalt. Menar du att huset bjuder, frågar jag. Nej, den unge killen som satt här betalade för dig, han tyckte du var söt. Söt? Konstigt. Det tyckte även kyparen, som förslog att jag kanske var lik killens mamma eller mormor.
Kanske var killen bara på gott humör, men jag fick mig en tankeställare. Unga välsituerade går uppenbarligen inte bara på innekrogar. Ibland tänker de på annat än sig själva. Killen skötte det elegant, hade han på något sätt visat sin gest hade det kunna bli en obekväm situation.
Episod 3: Dagen därpå, runt 12-tiden. Jag är ute och joggar. På en hårt trafikerad gata står fyra killar i tonåren och blockerar trottoaren. Jag säger ursäkta, får jag komma fram? Två drar sig genast undan, en tredje väjer lite och den fjärde står kvar. Jag knixar mig emellan dem och säger Tack! Inga problem, säger han som inte flyttat sig. Spring, pojke!
Varför säga pojke till en medelålders kvinna? För att visa sig kaxig inför polarna? Är det en förolämpning att låtsas att jag ser ut som en man/pojk? Eller kan det vara så enkelt att han har dålig syn?
Epilog: Göteborgs gator är den här veckan fyllda av politiska manifestationer. I lördags var det Marschen för tillgänglighet och i tisdags startade hbtq-festivalen. Men i mitt vardagsliv är de tre episoderna exempel på intressanta skärningspunkter mellan klass, kön och ålder och etnicitet. De stör mig på ett bra sätt; de visar mina fördomar och säger mig att jag inte alltid tycks vara den jag vill vara. På samma dygn kan jag verka vara både mormor och pojke. Inne i mig får jag jobba med civilkuraget.