Det officiella måttet på öppen arbetslöshet som Statistiska Centralbyrån sammanställer visar hur många som söker jobb i Sverige varje månad.
Lägger vi till detta de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får vi total arbetslöshet, ett mått på hur många som inte har ett reguljärt jobb på arbetsmarknaden.
Om vi vill jämföra Sverige med andra länder bör ILO:s internationellt godtagna definition av arbetslöshet användas. Där ingår också studerande som söker jobb.
Alla dessa studerande är dock inte arbetslösa i vanlig mening. Många söker enbart jobb ett fåtal timmar i veckan för att få en extra inkomst under studietiden.
Samtidigt finns det andra som verkligen studerar i brist på arbete. De ska naturligtvis räknas in då vi bedömer ekonomins förmåga att skapa jobb.
Det intressanta nu är att alla arbetslöshetsmått går åt rätt håll. Andra kvartalet 2006 var den öppna arbetslösheten 5,6 procent jämfört med 6,1 samma tid förra året. Den totala arbetslösheten hade sjunkit - marginellt, men dock - från 8,8 procent till 8,7 och ILO-arbetslösheten har i Sverige gått från 8,7 förra året till 8,3 i år.
Även ohälsan förbättras.
Det samlade ohälsotalet hade minskat med 3,3 procent i juli, jämfört med ett år tidigare. Sjukskrivningarna och rehabiliteringspenningen visar en kraftigt sjunkande trend. Förtidspensionerna (sjuk- och aktivitetsersättningen) ökade fortfarande svagt i juli, men ökningstakten har minskat kraftigt.
I svensk debatt framställs ofta ökningen av ohälsan som ett problem unikt för Sverige.
Men så är inte alls fallet. Precis samma trend syns i flera andra industriländer.
Detta visar en rapport som tagits fram inom industriländernas samarbetsorganisation, OECD. Under 1990-talet och början av 2000-talet har också ohälsotalen ökat i till exempel Norge, USA, Danmark, Australien, länder med väldigt olika välfärdssystem.
OECD räknar med att sammanlagt 42 miljoner personer i medlemsländerna 2004 hade någon form av förtidspension eller var långtidssjuka, det är fler än antalet arbetslösa inom OECD.
Ökningen av ohälsan beskrivs av OECD som ett växande problem som måste tacklas som en del av strategin för att skapa fler jobb.
Forskarna tror nämligen att förklaringen till ökningen av ohälsotalen i många länder beror på att regelverken i a-kassan skärpts utan att socialförsäkringssystemet i övrigt ändrats.
De sociala systemen hänger ihop. En neddragning inom en viss del, utan kompletterande andra insatser, leder bara till att människor söker sig till andra delar av systemet.