År 2007 inrättade regeringen Finanspolitiska rådet som är en myndighet som sorterar under Finansdepartementet och som har till uppgift att följa upp hur den av regeringen förda finanspolitiken förhåller sig till de grundläggande målen om långsiktigt hållbara offentliga finanser, överskottsmålet och utgiftstaket i statsfinanserna samt till konjunkturutvecklingen. Rådet ska även bedöma om utvecklingen ligger i linje med långsiktigt uthållig tillväxt och långsiktigt hållbar sysselsättning. Rådet ska årligen presentera en rapport som ska kunna användas som ett underlag bland annat för riksdagens granskning av regeringens politik och för att öka den offentliga diskussionen kring den ekonomiska politiken.
Finanspolitiska rådet består av ordföranden Lars Calmford, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, vice ordföranden Torben M. Andersson, professor i nationalekonomi vid Århus universitet, Michael Bergman, docent i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet, Laura Hartman, docent i nationalekonomi och forskningschef på SNS, Lars Jonung, tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, Helena Svaleryd, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, Lars Tobisson, fil.dr. i Statsvetenskap och tidigare riksdagsledamot för Moderaterna samt Erik Åsbrink, tidigare finansminister i den socialdemokratiska regeringen.
En av huvudpunkterna i årets rapport från rådet är skarp kritik mot regeringens beräkningar kring överskottsmålet i statsfinanserna och menar att de beräkningar som redovisas uppvisar stora brister. Vidare är rådet också kritiska till regeringens resonemang kring det så kallade reformutrymmet och grundligare förklara hur det så kallade reformutrymmet uppstår och beräknas. I rapporten skriver rådet att en sådan redovisning skulle ge väljarna större möjligheter att väga de skattesänkningar och utgiftsökningar som reformutrymmet används till mot finansieringen av dessa. Rådet pekar också på den stora utmaning som det innebär för det politiska systemet att i ett läge präglad av stor optimism, avstå från alltför kostnadskrävande reformer.
Den finanspolitiska disciplinen hotas nämligen om man genomföra stora skattesänkningar parallellt med stora utgiftsökningar. Rådet anser därför att om regeringen genomför de stora skattesänkningar som man talat om så måste detta följas av en nedjustering av utgiftstaket. Det är positivt att Finanspolitiska rådet tydliggör kopplingen mellan sänkta skatter och ett minskat utgiftsutrymme på detta tydliga sätt. Detta lår om något hål på den moderata illusionen om att det går att genomföra stora skattesänkningar utan att detta måste följas av minskade utgifter i andra änden. Rådet går så långt i sin rekommendation att man anser att skattesänkningar inte bör genomföras om utgiftstaket inte sänks.
I rapporten finns också en mycket intressant avdelning kring skattefrågorna. En av huvudlinjerna i rådets rapport är att det svenska skattesystemet håller på att bli alltför krångligt och snårigt. Det rör allt ifrån de alltmer differentierade nivåerna på moms och arbetsgivaravgifter och den alltmer ökande floran av olika avdrag. Rådet landar i slutsatsen att det borde genomföras en genomgripande parlamentarisk skatteutredning som kan ta ett kopplat grepp över skattesystemet i syfte att föreslå ett enklare och mer lättbegripligt system.
Nu återstår bara att se om regeringen väljer att lyssna till råden från de experter som man själva utsett att granska den egna politiken.