Hat och hån är inga nya fenomen i politiken. I början av 1900-talet såldes askfat med liberalen Karl Staafs ansikte. Så kallat fint folk kunde släcka cigarren i Staafs öga. I 2017 års samhälle har emellertid hatet och hånen fått nya former och kanaler. Det sprids blixtsnabbt via Twitter, Facebook och Internet. Det drabbar inte heller bara rikspolitiker som Anna Kinberg Batra (M) eller Stefan Löfven (S).
De sociala medierna används även för att spy galla över region- och lokalpolitiker.
I en NSD-intervju 4 september talade kommunalrådet Kristina Zakrisson, Kiruna, ut om näthatet.
”De gånger jag har funderat på sluta med politiken är det inte på grund av politiska sakfrågor utan sådant här. Jag saknar inte riksdagen, men saknar däremot att det var ett sakligt klimat vilket det inte är i Kiruna. Det är inte bara mot mig, utan även mot tjänstemän kan det vara en hånfull ton”, sa hon.
Även Luleås kommunalråd Niklas Nordström är föremål för spott, spe och personangrepp. På webbplatsen ”En Niklas Nordström om dagen” kallas han allt från storskoleälskare och högersossemästare till brommavurmare och korrupt.
Tyvärr tror jag att saker och ting kommer att bli ännu värre i takt med att valdagen 2018 närmar sig. En sorglig konsekvens av den amerikanska presidentvalrörelsen 2016 är ju att Donald Trumps råa och hårda retorik bar ända till Vita Huset. USA passerade ett antal gränser för vad som borde få finnas inom ramen för ett anständigt politiskt samtal.
Det funkade att beskriva Hillary Clinton som ”en elak kvinna”, uttrycka sig sexistiskt, förolämpa mexikaner och håna föräldrarna till en stupad amerikansk soldat.
”Jag kan stå i mitten av femte avenyn och skjuta någon, och jag kommer inte att förlora några väljare”, som Donald Trump själv sa.
Sverige har ännu inte ett lika polariserat debattklimat som USA. Men det som har varit i amerikansk säck hamnar ofta i svensk påse. Därför är jag rädd för att vi går emot en valrörelse där ett uppskruvat tonläge och hårda personangrepp kommer att vara legio snarare än undantag.
Jag hoppas emellertid att de etablerade partierna tar sitt ansvar och gör vad de kan för att medverka till en saklig och schysst valdebatt. Det går att tala om sin egen politik och tydliggöra ideologiska skiljelinjer utan att ta heder och ära av dem som har en annan uppfattning.
I mitten av november sparkade Moderaterna en centralt placerad tjänsteman som kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”hora”. Han fick emellertid gå mycket långt innan partiledningen agerade. Ingen ledande M-företrädare sa stopp och belägg när samme tjänsteman beskrev statsministern som ett fyllo i maj 2016 eller drog igång hätska kampanjer mot andra S-företrädare.
”When they go low, we kick them in the balls” (ungefär: när de sänker sig, ger vi dem en pungspark), twittrade istället hans chef uppmuntrande, bara dagarna före totalhaveriet på Moderaternas kommunikationsavdelning.
Händelsen på Moderaternas partikansli borde under alla omständigheter leda till besinning i hela det politiska systemet och hos alla partier. Sverige behöver en ordentlig debatt om sakpolitik, ideologi, värderingar och vägval inför valet 2018. Men låt oss slippa hat, hån och fördummande personangrepp!
Sådant förgiftar bara politiken.