I veckan firades den romska nationaldagen i ett 40-tal länder. Många reportage från firandet vittnade om härliga festligheter men också om de problem som romerna möter, inte minst utsattheten för rasism. Kanske har utsattheten ökat nu, när allt fler fattiga romer desperat söker sig till olika EU-länder för att försöka få ihop pengar till försörjning.
Fattigdomen är synlig i Sverige igen. Vi är inte vana vid det och därför är känslorna starka och åsikterna många. Vid alla föreningsmöten, seminarier och utfrågningar som jag deltar vid är frågan om hur vi ska hjälpa de utsatta som nu tigger, uppe för diskussion. Jag tycker att det är bra. Motsatsen, likgiltighet och ointresse, vore förödande.
Det är förfärligt och ett stort politiskt misslyckande att människor är så desperata att tiggande blir utvägen. Det är djupt sorgligt och det väcker empati. Det skapar också frustration att se ett samhällsproblem och inte enkelt kunna agera i ett enda parlament för att få till en lösning.
Utmaningen handlar om de många instanser som måste agera samfällt för att få till en förändring. EU-systemet som måste pressa medlemsländer att få stopp på diskrimineringen och få tillstånd en välfärd som inkluderar alla, EU måste också fatta beslut för att underlätta möjligheten till sjukvård, utan onödigt byråkratiskt krångel, samt verka för en särskild barnstrategi med fokus på skola och bostad. Medlemsländerna måste vilja arbeta för förändring, de måste vilja ta emot hjälpen och göra en stor del av jobbet själva.
Sedan har vi länderna dit de fattiga nu söker sig, dessa måste också genom arbete i städer och kommuner se till att det finns stöd och verksamhet så länge människor inte återvänt till hemländerna. I många kommuner har det, tillsammans med frivilligorganisationer, etablerats verksamhet för att stödja dem som kommer. Jag tror att den strategin kommer att vara mer framgångsrik än de kommuner som väljer en mer passiv hållning. Det är lättare att pressa hemländerna om man kan visa det ansvar som kommuner i Sverige har tagit.
Det behövs särskild strategi för barnen. Många barn får inte tillgång till en ordentlig skolgång. De flackar mellan medlemsländerna och i hemlandet har de endast svag förankring i skolan. De lider när föräldrarna är borta och de lider av villkoren när de får följa med på resorna. Det måste bli verklighet att alla barn ska få rätt till en bra skolgång, en riktig bostad och trygghet. Medlemsländerna får inte misslyckas med detta. Då lever de inte upp till de Köpenhamnskriterier som behandlar mänskliga rättigheter, de kriterier som alla medlemsländer ska följa.
Jag glömmer aldrig reportaget från Göteborg, den lilla flickan i sjuårsåldern, som beskrev sitt liv. Hon trivdes på skolan i Sverige, men var orolig för nätterna i bilen. Hon fasade inför resorna till Sverige, men också inför att bli kvar hemma, utan föräldrarna. Själv vill jag skrika att ingen liten unge ska behöva frysa, hungra eller bära så stor ängslan! Vad kan vara viktigare för EU-kommissionen än att prioritera de utsatta inom EU?