För oss svenskar är yttrandefrihet och pressens frihet en demokratisk självklarhet. Det är därför lätt att ta dessa rättigheter för givna. Det kan därför vara lätt att glömma att press- och yttrandefrihet inte är något som omfattar alla våra medmänniskor. På många håll är pressen satt under hårda tyglar. I alltför många länder är pressen statskontrollerad, och i ännu fler länder censureras pressen. Det är därför viktigt att idag lyfta fram kampen för yttrandefrihet och för en fri press, och för att påminna oss själva om att pressfrihet och yttrandefrihet är rättigheter som vi måste värna om i alla lägen.
Den fria pressen är inte lätt för makten att handskas med. När den fria pressen fungerar som bäst är den en vagel i ögat på de som innehar makten. Den granskning och bevakning som pressen utför är inte alltid angenäm för den som sitter på maktens medel. Det kan därför vara lätt att vilja begränsa pressens möjligheter att verka och utföra sitt samhällsuppdrag. Frestelsen att vilja påverka och kontrollera pressens sätt att utföra sitt arbete kan vara stor, och har man inte i ett samhälle en medvetenhet om detta kan en utveckling i negativ riktning gå fortare än vi anar och tror. Den fria pressen står således under ett latent hot som vi inte får ignorera.
I den tid av globalisering som vi befinner oss, och den tid av digitalisering som vi ser, förändras kommunikationsvägarna. Allt mer opinionsarbete har hittat nya kanaler i olika former av sociala medier. Detta är en utveckling som även förtryckarna av det fria ordet förhåller sig till. Sätten att begränsa människors yttrandefrihet och pressens möjligheter att förmedla det fria ordet förändras också. De diktatorer som tidigare censurerade och förtryckte den tryckta pressen har nu också flyttat in på de digitala arenorna. Även om måltavlorna för attackerna mot det fria ordet blir fler så verkar detta inte hindra de som vill begränsa pressens frihet att verka. Diktatorernas angrepp mot pressen blir allt mer sofistikerade och utstuderade. Men tack och lov blir det allt svårare för makten att hålla jämna steg med frihetskämparna och maktens män får allt svårare att hindra information från att komma ut.
Det stora hotet mot yttrande- och pressfriheten är om vi som ska sprida det fria ordet börjar genomgå någon form av självcensur för att skydda oss själva från hot och trakasserier. Den mexikanska journalisten Anabel Hérnandez har uttryckt detta så här: ”Ett rädslans klimat håller på att utvecklas och det är bättre att vara tyst än att tala högt om saker som kan uppfattas som hotfulla. Detta leder till självcensur, vilket påverkar yttrandefriheten vilket i sin tur leder till att kvaliteten och djupet på den information som når fram till beslutsfattarna. Om det inte i ett samhälle finns kunskaper kring hur verkligheten ser ut så kommer man inte heller att kunna fatta riktiga beslut.”
Så stanna upp ett tag och se dig omkring. Ta dig en funderare på hur vårt svenska samhälle skulle kunna te sig om press- och yttrandefriheten skulle beskäras och den undersökande och grävande journalistiken inte skulle ges plats att verka. Visst är det skäl nog för att stå upp i kampen för de grundläggande demokratiska rättigheter som pressfrihet och yttrandefrihet utgör, och stödja kampen för att alla ska omfattas av dessa rättigheter, oavsett i vilket land de bor och verkar.