När detta skrivs, gäller alltjämt att president Obama besöker Sverige på väg till G20-mötet i S:t Petersburg. Det förefaller smått absurt att USA:s ÖB skulle sitta i möte med Sveriges statsminister om klimathotet, om han just beordrat en militär straffexpedition mot regimen i Syrien för dess sannolika men ännu inte helt bevisade gasattacker. Även om andra sköter den rent militära biten, lär Obama ha händerna fulla av alla internationella förvecklingar som angreppet kan leda till.
Har Obama inte dragit igång aktionen på allvar, borde han utnyttja dygnet före G20-mötet till att ta sig en ny funderare på om det är en bra idé att eskalera kriget i Syrien utan att ha FN i ryggen. Att bestraffa ett annat land för brott mot internationella ”normer” och samtidigt själv bryta mot internationell rätt uppfattas nog av de flesta som hyckleri. Även om man försöker ge legitimitet åt aktionen genom att kalla den för en ”humanitär intervention” eller något annat. Hela kriget har varit en humanitär katastrof, utan att det hittills besvärat USA.
Men det är inte bara där logiken haltar. Syftet med aktionen måste rimligtvis vara att hindra Assad från att gasa ihjäl fler människor. Men det lär man inte uppnå genom den ”begränsade attack” som Obama talar om, och som uttryckligen inte syftar till ”regimförändring”. Assad blir alltså kvar, men hans förråd av kemiska vapen ska reduceras och han ska skrämmas från att utnyttja dem som återstår. Hur sannolikt är det att massmördaren Assad agerar enligt det optimistiska scenariot, och att det stannar vid detta? Att ”straffa” utan mening att förändra är ett medeltida synsätt.
Dess bättre lät sig Labour i Storbritannien inte än en gång luras av en talför premiärminister. USA får gå utan sin viktigaste allierade, sedan det brittiska parlamentet efter en upplyftande debatt underkänt Camerons skickliga men sakligt tunna advokatyr. Militärt klarar sig USA på egen hand, men politiskt blir Obama alltmer ensam. Även den amerikanska opinionen är övervägande skeptisk, men det politiska systemet fungerar dåligt i sammanhang som dessa.
Vad det hela alltmer handlar om är att rädda presidentens och USA:s ”trovärdighet”, men är det verkligen ett acceptabelt skäl till att starta krig anno 2013? Hur har USA:s kanske mest kompetenta och därtill minst krigiska utrikespolitiska ledning på många år (utom Obama, utrikesminister John Kerry, försvarsminister Chuck Hagel, FN-ambassadören Samantha Power och presidentens säkerhetspolitiska rådgivare Susan Rice, för att nu inte glömma vicepresidenten Joe Biden) kunnat måla in sig i ett sådant hörn? En förklaring kan vara Obamas välkända benägenhet att skjuta upp svåra avgöranden.
Det är lika dumt av Obama att straffa president Vladimir Putin genom att ställa in besöket i Moskva i ett läge där Rysslands medverkan behövs för att få ett slut på blodsutgjutelsen i Syrien och finna en varaktig politisk lösning på konflikten. Vad tjänar det till att såra Putins fåfänga och ge honom ytterligare sympatier i nationalistiska kretsar i Ryssland genom att nonchalera honom när han står som värd för ett internationellt toppmöte? I synnerhet med en så svag förevändning som att Ryssland gett asyl åt spionavslöjaren Edward Snowden.
I stället för att fly från verkligheten i Stockholm, borde Obama förlänga sitt besök i Ryssland för att få tid med ordentliga samtal om Syrien andra bilaterala amerikansk-ryska problem med Putin och hans medarbetare. Det gagnar världsfreden mer än ett besök i Sverige just nu.