När den grekiske premiärministern från socialdemokratiska Pasok, Giorgos Papandreou, gjorde sitt minst sagt desperata folkomröstningsutspel i förra veckan, möttes han av hård kritik från sina kollegor inom eurozonen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy gick till hårt angrepp mot sin grekiske kollega och meddelade att inga ytterligare stödpengar skulle utbetalas till landet innan dess att landet godkänt det framförhandlade krispaketet.
Den europeiska ekonomiska krisen tog därmed steget till att också bli en europeisk politisk kris. Det råder inga tvivel om att de grekiska makthavarna bakåt i tiden misskött sina åtaganden grovt, och lett landet in i en situation med allvarliga strukturella ekonomiska problem. Problem som leder till stora hål i den grekiska budgeten med gigantiska underskott som följd.
Kraven på den grekiska regeringen att åtgärda dessa strukturproblem är naturligtvis i sig berättigade om landet på något sätt vill erhålla stöd från de övriga medlemsländerna i eurozonen. Men sättet som nu kraven framställs på, och den press som Merkel och Sarkozy utsätter de grekiska ledarna för, kastar Europa rätt in i en politisk kris. En kris som tar sin utgångspunkt i den ökade överstatlighet som vi nu ser öka rakt framför ögonen på oss samtidigt som förtroendegapet mellan väljarna och de valda inom EU aldrig varit större.
Kritiken mot den ökande överstatligheten inom EU har varit att besluten hamnar allt längre från väljarna och att medborgarnas möjlighet till påverkan därmed minskar. Färre får vara del i de processer som leder fram till beslut och därmed minskar också insynen i dessa processer. De nationella parlamentens makt minskar således i förlängningen. Greklandsfallet är ett tydligt bevis på detta. De påtryckningar som andra ledare inom EU utövar på landet är i praktiken det som styr den grekiska politiska dagordningen. Den direkta inblandningen från EU:s byråkratiska strukturer kommer också att öka. Det har till exempel talats om att experter från EU-kommissionen ska placeras i den grekiska administrationen och ha direkt veto mot beslut som strider mot den krisuppgörelse som gjorts. Detta om något är ett intrång i det nationella självbestämmandet.
När Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i vackra ordalag talar om att man värnar om det europeiska samarbetet och om Euron är det lätt att förledas att tro att detta är av omtanke om Europatanken. I själva verket handlar det mer om att värna nationella särintressen. De båda ledarna är medvetna om vilka påfrestningar ett grekiskt haveri skulle ha på den egna ekonomin. Nu säger säkert vän av ordningen att det var just detta ömsesidiga beroende som skulle vara garanten för den fredliga utvecklingen i Europa. Att "omtanken" om varandra, grundad i en oro för vilka effekter det skulle få för det egna landet, skulle göra länderna mer benägna att ställa upp för varandra och att det grekiska fallet är ett bevis på att det fungerar. Så enkelt är det nu inte. Det är ensidigt de stora länderna som dikterar villkoren. Det är i detta sprängstoftet den europeiska politiska krisen ligger. För här finns en grogrund för ett starkt folkligt missnöje. Occupy Wall Street-rörelsen är bara ett första uttryck för ett sådant missnöje i vår värld. De demonstrationer som setts på grekiska gator och torg är ett annat.
De europeiska ledarna borde ägna betydligt mer kraft åt att fundera hur man ska kunna få marknadens aktörer, till exempel banker och kapitalägare, att ta ett större ansvar så att situationer som den grekiska inte uppstår. Det är nämligen marknaden som till stor del möjliggjort de grekiska politikernas ansvarslöshet genom att frikostigt låna ut medel utan att granska betalningsförmågan tillräckligt noga. Nu får det grekiska småfolket betala notan för detta. Frågan är bara hur EU:s framtid kommer att utvecklas om greklandssmittan sprider sig, och allt fler länder och folk får känna av den europeiska piskan.