Hur går det till när tar man död på en politisk rörelse som har långa och stolta traditioner?
Ja – inte är det de politiska motståndarna som håller i yxan. Det är de egna partimedlemmarna som på olika sätt ser till att rörelsen tynar bort. Antingen genom passivitet, felaktiga politiska vägval eller att ledarens egen agenda tillåts bli viktigare än partiet. Det här tror jag de flesta aktiva i alla partier förstår och håller med om. Men aldrig har det varit så tydligt som när Centerpartiet nu slutför sin ”harakiri”.
Det började som en skakning på övre däck.
När Maud Olofsson som nyvald partiordförande i början på 2000-talet stakade ut färdriktningen var det nog många centerpartister som funderade på vad som skulle hända. Vad menade deras nya partiledare, skulle otryggheten få oss människor att arbeta som ”ivriga bävrar”? Är det den socialdemokratiska hegemonin som är det stora samhällsproblemet?
Det klarnade en hel del när hon och Centern blev ingenjörerna bakom den borgerliga alliansen. Nu skulle sossarna få stryk - kosta vad det kosta vill!
Under tiden hade nyliberala krafter tagit över ungdomsförbundet och slängt alla gamla stolta folkrörelsetraditioner överbord. Nu var det gänget runt Stureplan som bestämde dagordningen. Dessutom skulle stora inbrytningar göras bland de moderna storstadsväljarna. Ingen glorifiering av landsbygden eller motstånd till kärnkraften, behövs nog - för det säger industrin.
När omsvängningen i kärnkraftsfrågan kom konstaterade Mona Sahlin att, det inte längre är någon som kan säga vilken roll Centerpartiet har i svensk politik. I vårt eget socialdemokratiska partidistrikt i Jämtland funderade vi inför valet 2006 också kring vilken väg Centerns traditionella väljare skulle gå.
Centern har tappat väljare i nästan varje val sedan storhetstiden på 1970-talet. Men det tog ordentlig fart först när Maud Olofsson blev partiets ordförande. Valet 2010 blev varken ett undantag eller vändning. Opinionsläget har bara blivit sämre sedan Annie Lööf tog över - hon som fostrats i det nyliberala ungdomsförbundet.
Ändå fortsätter man på den utstakade vägen. Därför att man nu inte längre vet någon annan väg. De som höll fast vid Centerns gamla ideologi, med värn om landsbygden och minskade sociala klyftor, lämnade fartyget i en strid ström.
Varningsklockorna har varit många genom åren. När den gamle centerkämpen och ministern Börje Hörnlund skrev sina minnen kallade han skriften för ”Min väg till politisk hemlöshet”. Två tidigare partiledare har till och med lämnat partiet. När Centern i Ånge inför valet 2006 kastade allt centralt valmaterial i soptunnan med orden, vi kan inte uppmana folk att rösta på Centern i riksdagsvalet, då gick det bra för dem i kommunalvalet.
Nu finns risken att Centerpartiet åker ur Riksdagen i nästa val. Så kan det gå när medlemmarna låter ledarens agenda bli viktigare än partiet. Den socialdemokratiska hegemonin skulle brytas - även om det egna partiet offrades på vägen. Det kallas för politisk harakiri.