Varje generation har sina politiska trauman som de bär med sig hela livet. Det kan vara första världskrigets fasor, Ådalen -31, Koreakriget eller händelserna i Göteborg 2001.
Eller så är det den mer abstrakta tidsandan som sätter sig på folks hjärnor. Några kommer inte längre än sextiotalspoppen, eller bestämmer sig för att det är Clint Eastwood som fört filmkonsten till dess högsta punkt.
Kort sagt. Vi riskerar alla att få ett medvetande som koagulerar som en omelett – och sedan inte rör på sig ens när någon sticker en elak verklighetsgaffel i den.
Det är lätt att hitta denna typ av låsningar där omvärldsförståelsen flugit sin kos. Och som gör att all inkommande information tolkas enligt det gamla teckentydarschemat. Det som inte passar in i mallen ignoreras. Eller förs upp på obegriplighetskontot.
Så var det med sextioåttorna. De suckar fortfarande djupt över att individualism en slagit ut den stora gemenskapen som sprang ur Summer of Love, FNL-rörelsen och alternativrörelsen. Sådant som du-reformen, Alternativ Jul och Grupp 8 lovade en annan värld.
Istället blev det kabel-tv, Thailandsresor, kontokort, HBTQ, identitetspolitik och privatiseringar, valfrihet och en ohöljd konsumism. Socialismen blev narcissism. Offra dig för revolutionen och dö för ditt folk – blev satsa på dig själv.
Gamla revolutionärer sitter plötsligt där med barnbarnen på McDonalds och inser att tåget gått. Eller ta borgerligheten.
Efter att ha haft medvind i ett par decennier har deras politiska projekt kommit till vägs ände. Och istället för att försöka analysera situationen utifrån hur den faktiskt ser ut söker de sig tillbaka till fornstora dagar. Framförallt verkar de minnas när 100 000 demonstranter sade nej till Fondsocialismen. Det var tider det!
Nu, när Alliansen är på dekis, så framkallas dessa goda tider ur det förflutna för att jaga bort dagspolitikens dystra demoner. Borgerligheten försöker tvinga in den obegripliga samtiden i löntagarfondsmotståndets begreppsmall. Med skohorn om så krävs!
Det bästa exemplet på hur den politiska omeletten fördystrar analysförmågan är gnället över att bara män fått nobelpriset i år. Den schemalagda feministkommentaren blir då ”Fy!” och ”Usch!” och sen är analysen över.
Denna typ av feminister har nämligen vaggats in i tro att deras lära handlar om att titta i byxorna på folk, sen är verkligheten färdigbeskriven.
Visst är det ett problem att så få kvinnor får Priset. Men varför är det på detta viset? Ska priserna kvoteras efter kön? Eller efter etnicitet – det är väldigt få araber, indier och muslimer som fått priset. Personer med judisk härkomst är överrepresenterade. Folk på amerikanska forskningsinstitut dominerar.
Vad göra?
Den typen av frågor är intressanta och komplicerade. Och omöjliga att nå för folk som bestämt sig för att ha omelett i skallen och inte på tallriken.