Politiken syns på vägarna
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inte bara för att jag sedan barnsben levt med snörika vintrar och som boendes i norra Norrland aldrig har haft särskilt stora möjligheter till tågresande. Politikens tillkortakommanden, att inte lyckas tillgodose ett tillräckligt underhåll av järnvägar och vägar för den skandinaviska vintern, är i sig sorgligt skrattretande.
Kaoset som uppstått beror inte på att Sverige helt plötsligt börjat få snörika vintrar eller för att vi reser mer än förr i tiden utan är ett resultat av politiska beslut och prioriteringar.
Bristen på underhåll och utveckling av våra kommunikationer har pågått länge i takt med avregleringar och minskade anslag från staten.
Född i mitten av 1980-talet så kan jag åtminstonde påstå att jag känner till en tid när tågen i regel brukade gå och komma i tid, även under vintern. För den vana tågresenären, eller pendlaren i stockholmsregionen, är förseningar och svårframkomlighet snarare en regel än undantag.
Bristen på satsningar och underhåll av infrastrukturen är farligt eftersom de undermåliga kommunikationerna riskerar att underminera förtroendet för förvaltning, systemen och samhällskontraktet i stort. Vilka möjligheter finns för obekväma politiska beslut och utveckling av infrastrukturen i ett samhälle där politiken saknar trovärdighet?
Därför krävs en seriös omfattande och kostnadskrävande nationell strategi för att göra samhället mindre väderkänsligt. Vädret avslöjar även klyftor mellan olika landsändar på flera sätt. I glesbygd och utanför storstadsregionerna finns ingen utbredd kultur av att åka tåg på grund av den begränsade utbyggnaden av järnvägsnätet. Medan många pendlare i Mälardalsregionen, Västra götaland och kommunerna runt Öresundsbron är oerhört beroende av järnvägen. Människor boendes på landsbygd är av tradition vana att ta ett stort eget ansvar för väghållning som snöröjning och annat underhåll medan boendes i lägenheter i en stad ofta bara behöver sopa av balkongen själv, om de har någon.
Glesbygdskommuner i Norrland med starkt traditionellt S-styre, hög kommunal skatt och ett utbrett beroende av bil bland invånarna är mer benägna att avsätta stora resurser för en god väghållning. Medan det i de blåa villaförorterna i Stockholm med sänkta skatter och fler lyxbåtar som övergripande politiskt mål inte verkar finnas ens en tillåtelse till insikt om det ohållbara i ett samhälle där människor på grund av lite snö inte klarar att ta sig till jobbet.
Vi får inte vara rädda för att se och erkänna bristerna i samhället som vädret nu så tydligt synliggör. Inte heller för att formulera de nödvändiga politiska lösningar, nämligen att höja skatter och skärpa regleringar.