Turerna i regionfrågan har varit många, och har dragits i långbänk under mycket lång tid. Bildandet av Norrstyrelsen som ett led i förberedandet av en regionbildning var ett klart steg framåt, särskilt när detta kunde uppfattas som en signal om att målet för den kommande regionbildningen var en storregion som omfattade alla de fyra norrlandslänen. I dagsläget står det dock klart att en sådan regionbildning är omöjlig då Jämtland och Västernorrland i stället vill bilda regionkommun ihop. Resultatet kommer därmed att bli en halvmesyr som inte kommer att stärka Norrlands utvecklingsmöjligheter i någon större grad.
Det är uppenbart att politikerna i Jämtland och Västernorrland blundat för grundtanken för hela regionreformeringen, nämligen att skapa så starka regioner att de klarar större uppdrag än vad de nuvarande länen klarar och att regionerna också ska klara av den allt starkare regionala konkurrensen i Europa.
I stället verkar man ha fastnat i någon form av småskalighetstänkande som tar sin utgångspunkt i en rädsla hos befolkningen som handlar om att möjligheterna till inflytande och påverkan ska komma att minska. En rädsla för att regionen ska bli så stor att man ska komma att känna ett främlingskap i det nya, stora, okända, vilket i och för sig kan vara helt förståeligt.
Politikerna måste våga ta diskussionen med medborgarna och förklara vilka konsekvenser de olika regionalternativen blir. Diskussionen måste nämligen handla om vad man vill använda de nya regionerna till.
Är syftet att stärka det verkligt direkta regionala inflytandet genom att låta regionerna ta över stora delar av det regionala ansvar som idag ligger hos länsstyrelser och statliga sektorsmyndigheter, eller är syftet bara att skrapa på ytan och skapa lite starkare län som kan ta över vissa lagom stora delar av det regionala ansvar som nu ligger i statens händer.
Valet står alltså mellan genomgripande förändringar och kosmetiska justeringar.
Ansvarskommittén, som sattes att utreda hur man skulle kunna åstadkomma en långsiktigt hållbar uppdelning av samhällets olika ansvarsområden mellan de olika samhällsnivåerna, kom fram till att regionerna skulle behöva ett befolkningsunderlag på en till två miljoner människor för att ha kraft att bära de ansvarsbitar som utredningen såg vara möjliga att överföra från statlig nivå till regional. Detta ansågs också vara smärtgränsen för att de nya regionerna skulle kunna klara av det regionala sjukvårdsuppdraget på sikt.
En regionbildning med två nordliga regioner skulle innebära att två mycket befolkningssvaga regioner skulle komma att bildas. Redan en storregion bestående av alla de fyra nordligaste länen har med sina knappa 900 000 innevånare en alltför liten befolkning för att klara alla de uppdrag de nya regionerna förväntas klara. Tänk er då vilka förutsättningar Norra Norrland skulle ha med 508 000 innevånare och Södra Norrland med 369 000 tusen. En tvåregionslösning skulle endast innebära att det blir två regioner som skulle behöva samverka kring de stora uppdragen i stället för att det nu är fyra län.
Nu måste politikerna i samtliga de fyra nordligaste länen kasta skygglapparna, ta på sig ledartröjan och visa vägen mot en storregion i Norrland. Allt annat är ett verkligt svek mot medborgarna. Det gäller därför att visa på alla de fördelar som en storregionlösning medför och sedan våga ta de beslut som behövs. Därefter måste regionens politiker ställa regeringen mot väggen i denna fråga så att något händer. Vi kan nämligen inte vänta mycket längre. Framtiden knackar redan på dörren.