Socialdemokraterna har under våren försökt sätta bilden av att partiet är Framtidspartiet i svensk politik. Nu när partistyrelsen presenterar sitt förslag till politiska prioriteringar för de närmsta åren så spinner man vidare på detta tema och prioriteringsdokumentet går därför under det förpliktigande namnet Framtidskontraktet. Visst är det bra att det socialdemokratiska partiet visar att man har fokus på framtiden och att man vill förändra dagens samhälle till något nytt och bättre i framtiden. Men då förpliktigar också detta till att presentera utmanande förslag som stimulerar människor till att tänka om och tänka nytt. Förväntningarna blir automatiskt höga på ett dokument som döps till Framtidskontraktet. Kanske nog så höga till och med. Risken är stor att upplevelsen när man läser programmet blir ett avmätt "Jaha" och ett än mer resignerat "Var det inte mer än så här?". Det vore i så fall mycket olyckligt.
Oavsett om det prioriteringsdokument som partistyrelsen nu presenterat är tillräckligt utmanande eller ej så måste partiet nu våga ta strid för sina ideal. Tiden sedan Stefan Löfven tillträdde har till stor del karaktäriserats av konsolidering och stabilitetsstärkande tystnad. Det var också vad det socialdemokratiska partiet behövde just då. Men detta har sedan gått över i ett tillstånd av extremt taktiserande. Ett taktiserande som gjort att partiets ledande personer och den ledande politiska tjänstemannastaben inom partiet fastnat i ett benhårt strategiarbete som gjort att man tappat bort det politiska fokuset i allt för hög grad.
Nu när såväl programkommissionens förslag till nytt partiprogram och partistyrelsens politiska prioriteringsdokument presenterats, och partikongressen senare också fastställt de slutgiltiga skrivningarna, så måste fokus ligga på att föra en oppositionspolitik som lyfter fram de politiska sakfrågorna på ett helt annat sätt än vad som gjorts fram till nu. Det måste bli ett slut på den strategi- och taktiknoja som nu präglar partiets kommunikationsavdelning. De ledande socialdemokratiska partiföreträdarna måste få slippa den taktisk-strategiska tvångströja som bakbundits i och få friare tyglar så att de kan torgföra den socialdemokratiska politiken med mer hjärta. Det hjälper nämligen inte bara med hjärna. Ska man vinna väljarnas förtroende måste man också beröra deras hjärtan. Och i stenhårt regisserade utspel är det tyvärr svårt att koppla på det hjärta som behövs för att kunna beröra. Oavsett hur duktiga kommunikatörerna och PR-proffsen är inom sitt gebit.
Den strategi- och taktikfixering som präglat partihögkvarteret på 69:an tar i sin tur grund i det som kallas för triangulering, det vill säga strävan efter att närma sig sin motståndares position för att på så sätt neutralisera denne och dess eventuella övertag i frågan. Den moderna politikens stora förbannelse. Trianguleringen i svensk politik gynnar endast krafter som Sverigedemokraterna som kan spinna på att de etablerade partierna är så lika att vill man opponera sig mot etablissemanget så finns det bara deras alternativ att välja. Så länge politiken reduceras till ett taktiskt spel kommer SD att vinna terräng i svensk politik. Tydligare skillnader mellan partierna minskar detta utrymme. Det behövs alltså mer själ och hjärta i politiken, inte mer taktik. Hoppas bara att Stefan Löfven & Co förstår det.