Ni missade väl inte att den tredje säsongen av den danska dramaserien Borgen startade i måndags. Den mycket välgjorda serien där Birgitte Nyborg, den numera före detta statsministern, och tillika före detta partiledaren för De Moderate, står i centrum, och som speglar politikens villkor i allmänhet och kvinnors villkor i politiken i synnerhet.
I det första avsnittet skildrades Birgitte Nyborgs frustration över hur politiken utvecklades efter det att hon lämnade politiken för ett liv i näringslivets tjänst. För Birgitte Nyborg handlar det om en djup olust inför det faktum att partiets nya ledning inte längre står upp för partiets innersta kärnvärden, utan är beredda att gå långt i kompromissens namn för att uppnå betydligt mer kortsiktiga politiska vinster inom den ekonomiska politikens område. Kompromisslinjens frontfigur är den nye partiledaren Jacob Kruse, den politiske broilern personifierad, som kopplat ett stenhårt grepp om partiet genom att binda människor nära sig genom olika makt- och härskarmetoder. En person för vilken makten är viktigare än vad han egentligen vill åstadkomma med den makt han skaffat sig.
Birgitte Nyborg och Jacob Kruse personifierar på ett sätt de båda ytterligheterna inom politiken. Idealisten Nyborg och karriäristen och maktmänniskan Jacob Kruse. Naturligtvis finns hela skalan mellan dessa två personer också representerade i verklighetens politik, precis som i den fiction som serien Borgen är. Men spänningen mellan Nyborg och Kruse representerar ett spänningsfält som är påtaglig och närvarande i de flesta politiska partier, slitningen mellan idealism och pragmatism. Men den beskriver också spänningsfältet mellan den som inte är beredd att ägna sig åt maktspel och den som spelar med i maktspelet.
I gårdagens Aftonbladet kunde man i en nyhetsartikel om Veronica Palm och det stundande ordförandevalet i Stockholms arbetarekommun läsa att tunga krafter inom partiet i Stockholm drog i tåtarna för att få Ylva Johansson som ny ordförande. Ett av argumenten för henne skulle vara att hon inte ägnar sig åt maktspel och intriger. Mellan raderna skulle man då förväntas läsa att detta inte gällde Veronica Palm i lika hög grad. Ylva Johansson skulle då vara mer av Birgitte Nyborg medan Veronica Palm mer skulle likna Jacob Kruse. Men om verkligheten ligger i närheten av det är det omöjligt att säga.
Hos mig har inte politiker av Jacob Kruse-typen särskilt mycket att hämta. Politiska broilers som fascineras av maktspel och älskar att lägga upp strategier och karriärplaner för sin framtid inom politiken, och som njuter av att spela ut sina trumfkort för att nå dit de vill ger mig bara obehagliga rysningar. För min del så behövs inte sådana som Jacob Kruse i politiken. Nej, vi behöver i stället betydligt fler Birgitte Nyborg inom politiken. Personer som står upp och slåss för de värderingar och de innersta ideal som de brinner för. Människor som inte är beredda att trampa andra på tårna för att nå framgång.
Men jag inser att jag kanske är naiv i min syn på hur politiken borde vara. För verkligheten är ju precis som den beskrivs i Borgen. En ganska hård värld där du tyvärr behöver vara ganska hårdhudad, eller åtminstone ha ett hyfsat lager av teflon på huden, för att överleva. I serien väljer Birgitte Nyborg inte att kapitulera när hon förlorar spelet om makten gentemot Jacob Kruse i ordförandevalet. I stället väljer hon att starta ett nytt parti för att kunna slåss för de värderingar som hon brinner för. Det ska bli intressant att följa fortsättningen på Borgen och se hur hon kommer att lyckas. Mest av allt hoppas jag på att hon lyckas fortsätta var Birgitte Nyborg och att hon inte kapitulerar och blir som Jacob Kruse, och att hon lyckas med att förändra politiken innan politiken förändrar henne.