Den tjugoåttonde april twittrade före detta språkröret i Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, följande: ”I Finland kompromissar inte partier alls före val. Man röstar på det man gillar mest. Förhandlar när man vet resultatet.” Hon skrev vidare: ”I Finland tycks väljarna lita på att deras parti i förhandling och regering företräder sitt partis politik så gott de kan.” Det är tänkvärda ord som alliansens partiledare borde fundera lite över. I söndagens partiledardebatt företrädda de precis motsatt uppfattning. Förhandlar gör man innan valet, så att väljarna inte ska få chans att ta ställning till de enskilda partiernas program utan endast till de framkompromissade program som varje block, enligt alliansens uppfattning, ska presentera.
Men är detta verkligen sunt för politiken? Ger det väljarna en chans att påverka politikens utformning från grunden? Ställer inte detta makten i centrum i stället för att sätta politikens innehåll i centrum? Detta är frågor som är väl värda att tänka på, även för Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf.
Tyvärr kom söndagens partiledardebatt i alldeles för hög grad att hamna i diskussioner om regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt gick mycket hårt fram mot Stefan Löfven i denna fråga, och avkrävde honom besked om vilka partier som ska utgöra parlamentarisk grund för en ny regering i Sverige. Detta är i och för sig ett tecken på den regeringströtthet som Fredrik Reinfeldt och hans regering utstrålar. I avsaknad av visioner och framtidsplaner så återstår bara att fokusera på makten.
Det mest intressanta är ändå att Fredrik Reinfeldt själv inte verkar reflektera över det egna regeringsunderlaget. Med två småpartier som oftast hamnar under riksdagsspärren i opinionsundersökningarna så är det egna regeringsalternativet rätt skört. Men det är uppenbarligen så att han utgår ifrån att anfall är bästa försvar. För inte kan det väl vara så att han sticker huvudet i sanden i ett försök att glömma hur verkligenheten ser ut. Det är ju för övrigt en taktik som han tillämpar på en rad politikområden. Hur skulle han annars kunna vara så nöjd och självgod med tillståndet i landet?
Den politiska debatten skulle verkligen vinna på att mer fokuserade på innehållet i de enskilda partiernas politik så att väljarna på valdagen kan göra ett väl underbyggt ställningstagande kring hur de vill att Sverige ska utvecklas framöver. För Socialdemokraterna är det en självklarhet att Sverige och svenskarna mår bättre av att fler kommer i arbetet och att den svenska arbetaren är så välutbildad att han kan hänga med i den utvecklingstakt som samhället och näringslivet befinner sig i. Det är därför som skolan är så viktig. Det är en av de viktigaste byggstenarna i ett Sverige där näringslivet kan konkurrera med omvärlden genom att ligga i den främsta frontlinjen utvecklingsmässigt i stället för att tvingas konkurrera med låga löner och otrygga anställningar.
För att Sverige ska kunna vara ett hållbart och framgångsrikt land så måste också miljöpolitiken sättas i fokus. Dagens generation kan inte bygga upp miljöskulder som morgondagens svenskar ska bli tvungna att betala för. Därför måste miljöpolitiken bli det tredje benet som håller uppe stolen.
Men vi vet alla att det krävs fyra ben på en stol för att den ska kunna balansera utan alltför stora konststycken. En väl fungerande välfärd är det fjärde ben som behövs för att den svenska samhällsstolen ska stå på stabil grund. Därför måste detta bli det fjärde politikområde som vi måste fokusera på.
Låt oss svarva dessa ben innan vi börjar snickra på den sits som ska hålla ihop de fyra benen. Väljarna måste få bestämma hur politiken ska se ut innan man formar den regering som ska genomföra väljarnas önskemål. Så låt varje parti svarva sina ben innan vi går till val så får vi efter valet göra som i Finland och förhandla fram hur sitsen ska se när vi vet vad vi har för virke att använda.