I förra veckan kunde man här på ledarsidan läsa två intervjuer med Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson. I den andra låg tyngdpunkten på behovet av att förmedla en tro på framtiden och en tro på politikens möjligheter att förändra verkligheten. Det märktes på Ylva att hon verkligen brinner för att visa att politik kan göra skillnad i människors vardag och att man aldrig får ge upp. Det är något vi alla borde ta till oss och göra till en ledstjärna för oss själva.
Varje gång jag möter en uppgiven människa, en som gett upp tilltron till att morgondagen går att förändra, så blir jag verkligen nedslagen. Det gör ont långt in i själen, och den känslan bär jag med mig under lång tid efteråt. Det är de gångerna jag försöker uppbåda all min inre energi för att kunna förmedla att det är möjligt att förändra morgondagen, att det är möjligt att komma över de hinder som ligger i vägen. Även om det kommer att kosta blod, svett och tårar och man många gånger kommer vilja ge upp längs vägen. Eller som min lillasyster brukar säga till mina systerdöttrar när de tycker att allt är åt skogen: "Det är bara att bryta ihop och sedan bita ihop!". Just så är det också många gånger. Man måste tillåta sig själv att för en stund sjunka ner i djup förtvivlan för att sedan kunna kravla sig upp över kanten igen.
Så var det också många gånger i kommunalpolitiken. Nog fanns det många nätter när det nattsvarta mörkret runtomkring en kändes ogenomträngligt. Men det var där i sovrummets ensliga vrå som man kunde tillåta sig tvivla på att det var möjligt. I mötet med medborgarna var det framtidstro och optimism för hela slanten som gällde.
Kommunledningen i Piteå har fått utstå mycket kritik för sin kampanj med både fantasifulla och mer realistiska framtidsnyheter. Det kan vara lätt att förstå eftersom man inte riktigt lyckats sätta in kampanjen i sitt rätta sammanhang, och förklara syftet och tankarna bakom kampanjen. Om sedan priset för kampanjen är försvarbart är en annan femma. Den hade säkert gått att göra billigare. Om det kan jag inte uttala mig. Men att våga uttala både realistiska och orealistiska framtidsmål har en klar poäng, och något som kommunpolitiker i ledande ställning måste göra. Annars blir framtiden på ett sätt ouppnåelig.
När jag tillträdde som kommunalråd målade jag upp en framtidsvision för Arjeplog som låg 25 år framåt i tiden. Jisses vad oppositionen hånade mig för den visionen. Inte minst den gode folkpartisten Alf Sundström. När jag sedan avgick sex och ett halvt år senare tog han upp min vision i sitt tacktal i fullmäktige. Han hade nämligen roat sig med att gå igenom visionen för att se vad som hade hänt. Jag minns att han sade något i stil med:"Mycket av det som jag då hånade som fria fantasier och som ett sanslöst svammel från Bengt-Urbans sida har faktiskt under de här åren blivit till verklighet. Det trodde jag aldrig skulle hända." Genom att klä visionen i ord blev också det omöjliga på ett sätt möjligt. Jag visste i alla fall åt vilket håll jag siktade, och kunde få människor med mig på tåget.
Att våga tala om framtiden är faktiskt en väg att sätta fingret på vad som behöver göras för att göra morgondagen möjlig, men framförallt ett sätt att få igång kreativa tankeprocesser hos de som finns runtomkring en. Genom att reta upp och provocera så stimulerar du dina medmänniskor att tänka. Genom att stryka medhårs och invagga dem i lugn så är risken stor att de faller i dvala. Och den som sover syndar förvisso inte, men det är inte heller särskilt mycket verkstad heller. Den viktigaste framtidsnyheten kanske saknades på löpsedlarna: Här i Piteå tar vi vara på varandras tankar om morgondagen!