Nu har ytterligare ett riksdagsår avslutats, men ett mycket annorlunda riksdagsår kan jag konstatera. Vi rödgröna förlorade valet, det blev en borgerlig minoritetsregering och ett främlingsfientligt högerpopulistiskt parti tog plats i riksdagens kammare. Så det här riksdagsåret har helt klart varit ett annorlunda arbetsår, som kräver en del reflektioner.
Stämningsläget efter valet sattes av Sverigedemokraterna själva, när de som på en given signal marscherade ut från gudstjänsten i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande. Sen började nog vardagsarbetet även för dem, med motionsbehandlingar, frågestunder, debatter och interpellationer, även om politik i allmänhet inte tycks engagera dem nämnvärt, mest upphetsade blir de naturligtvis över invandringsfrågor. Andra politiska frågor som jämställdhet, kollektivtrafik eller mänskliga rättigheter verkar inte engagera dem i nämnvärd grad.
Jag har min utskottsplacering i arbetsmarknadsutskottet och den moderata ordföranden i utskottet brukar med skärpa i rösten påpeka att den borgerliga minoritets regering minsann får stöd 90 procent av sin politik i riksdagens kammare. 90 procent av den borgerliga politiken stöds alltså av Sverigedemokraterna. Det tål verkligen att tänkas på.
Men då och då, så får vi rödgröna majoritet för våra politiska förslag. Otroligt viktiga politiska förslag, som till exempel handlar om a-kassan, Lex Laval och Fas 3.
Små, små steg i rätt riktning för många människor. Bättre omställning för arbetslösa, stopp för raset av arbetslösa in i Fas 3 och en utredning som ska stärka de svenska kollektivavtalen. Men det är klart, att jag mycket hellre hade sett att det funnits en rödgrön majoritet, som fick möjligheten att förändra politiken utan att det sker genom att Sverigedemokraterna röstar på våra förslag. För hur det än är, så är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt parti med klara främlingsfientliga åsikter.
Jag har ansvar för integrationsfrågor i arbetsmarknadsutskottet. Det är ett område som utmanar, både när vi talar om människors åsikter om integrationen, med viktigast är att politikområdet utmanar politikens kraft och förmåga. Arbetslösheten ökar i gruppen med utländskt namn och utseende, trots en svensk tigerekonomi och nya jobb som växer fram. Missen i den borgerliga regeringens jobbmatchning, är mer än tydlig för dessa människor. Diskriminering, svårigheter med språkutvecklingen och långsam validering av yrkeserfarenhet är några exempel på vad som hindrar människor från andra länder att få ett arbete. Vårdnadsbidraget blev den kvinnofälla som vi socialdemokrater varnade för. Invandrade kvinnor och deras barn, är de stora förlorarna, på den borgerliga regeringen införande av vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget hindrar dessa kvinnor från arbete, egenförsörjning och oberoende.
Det finns fortfarande mycket att göra och politik gör skillnad.
Det har alltså varit ett spännande och dramatiskt år där vi, trots valförlusten, då och då lyckats göra avtryck i politiken. Att vi nu stoppat överföringen av långtidsarbetslösa till Fas 3 är en bra början för att visa hur vi socialdemokrater vill förändra arbetsmarknadspolitiken för att skapa en kunskapsbaserad ekonomi och motverka missmatchen på arbetsmarknaden.
Först sommar och sol, sen ser jag fram emot nästa arbetsår i riksdagen!