Är det fler än jag som brukar se på tv-programmet "Arga snickaren"? Jag tycker det är ett intressant program med en fascinerande programledare. Anders Öfvergård har en direkt och tydlig kommunikation som jag uppskattar. Jag erkänner också att jag hyser en hemlig beundran för deltagarna i programmet, det kan inte vara ett helt lätt beslut att anmäla sin önskan om att få delta. Men många gånger funderar jag på, hur i fridens namn det gick till när människor hamnade i allt detta byggkaos. Till saken hör att jag är en motsträvig renoverare, jag blir lätt svettig bara jag tänker på byggnationer, målning och tapetsering.
Nu har tv-programmet tagit sig an ett samhällsproblem som blir mer och mer akut. Hemlösheten, eller faktiskt bostadslösheten, som sprider sig ut över landet. Fler och fler människor bor på våra gator och försöker sova några timmar i våra trappuppgångar. Välfärdssamhällets revor blir så tydliga.
Bostadspolitikens brister är verkligheten för många unga, studenter och familjer med låga inkomster. Men nu tar tv-programmet sig an människor som är utan bostad och med missbruksproblem, en stor utmaning. Jag råkade läsa en artikel, den handlade om en av deltagarna i tv-programmet, en ung kvinna och hon verkade vara en stark kvinna. Värd all beundran och respekt!
I artikeln beskriver hon hur hon började knarka som 13-åring och hur hon, egentligen utan större reflektion började sälja sin kropp för att få ihop pengar till knarket. Knarket blev det som fyllde hennes liv med innehåll. Jag började nästan gråta när hon beskrev hur livet blev tomt och innehållslöst utan knarket i kroppen. Hon konstaterar också att för att lyckas sluta med knarket, så behöver dagarna fyllas med andra saker, ett jobb, en utbildningschans till och en bostad som får bli ens hem. Politiken har en arbetsuppgift här, därför känner jag mig hoppfull med tanke på vårt socialdemokratiska grepp om ungdomsarbetslösheten.
Jag läste också att det fanns tvivel och farhågor över att deltagarna i programmet skulle fara illa och lämnas ut. För på något sätt får eller bör inte människors svaghet, missbruk eller fel visas, ja i alla fall får inget visas när det handlar om missbruk. Jag minns själv hur jag i många år försökte skydda och släta över en anhörigs missbruk. Det går inte i längden, förr eller senare måste du inse fakta, annars riskerar du att slukas och hamna i ett medberoende. I samhällsdebatten är missbruk och hur det ska tacklas, ibland lite väl svartvitt och faktiskt till och från, lite väl naiv kan jag tycka. Jag har levt nära missbruk och vet hur svårt det är. För min egen del har det varit svårast, att få min närstående att inse vidden av missbruket. Så även här har politiken en stor roll att spela, inte bara för den som missbrukar utan även för anhöriga. Det behövs stöd och hjälp.
Många vet att media kallas för tredje statsmakten, i det här fallet har tv-programmet "Arga snickaren" verkligen satt fingret på ett samhällsproblem. Jag ska försöka se på vartenda program och göra det jag kan, påverka politiskt. Jag vägrar nämligen att tro, att politik inte kan göra skillnad eller har en roll att spela. Revorna i välfärdssamhället är alltför tydliga.