När Anders borg presenterar sina ekonomiska propositioner brukar han ge dessa namn som ger en känsla av att han spänner bågen högt. Årets vårbudget har han gett namnet "En politik för jobb och välfärd". Och om det fanns något samband mellan titeln och innehållet så skulle vårpropositionen kunnat vara riktigt bra. Men nu saknas detta samband till stora delar, förutom sambandet mellan stabil ekonomi, tillväxt och välfärd. Det är nämligen finanspolitisk stabilitet som är finansministerns fokus i denna budget och som verkar vara hans medicin mot fallande tillväxt och en fortsatt alarmerande hög arbetslöshet. Det handlar nämligen mycket om att ha fortsatta stora säkerhetsmarginaler i ekonomin som ett skydd mot den europeiska skuldkrissmittan.
Men politik handlar inte bara om en stabil ekonomi. Det handlar också om vilja och mod. En vilja att verkligen ge människor förutsättningar att få ett arbete, och modet att göra vad som krävs för att åstadkomma detta. Frågan om det är viljan och modet som saknas hos finansministern och den övriga regeringen eller om man har drabbats av idétorka och avsaknad av visioner. Framförallt känns det som om man sitter stilla i båten och väntar på ny vind i seglen när det ekonomiska läget ute i världen förbättras i stället för att försöka ro på egen hand och styra båten på rätt kurs.
I tider när tillväxten bromsar in och arbetslösheten ligger på historiskt höga nivåer behövs det politiska insatser som kan motverka detta. Det är också läge att stimulera ekonomin på ett helt annat sätt än vad som görs i dagsläget. Denna uppfattning finns inte bara hos Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Den delas av flera ekonomer som uttalat sig med anledning av Borgs vårbudget. Professorn i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, Harry Flam, påtalade detta i en intervju i Ekot. Han menade att det är läge för att satsa offensivt och stimulera efterfrågesidan i ekonomin när landet befinner sig i ett läge där arbetslösheten är hög och det egentligen inte råder någon större risk för inflation i landet.
Såväl den socialdemokratiska talespersonen i ekonomiska frågor, Magdalena Andersson, som hennes ställföreträdare i debatten i riksdagen kring Borgs vårbudget, Fredrik Olovsson, pekar på behovet av satsningar för att stimulera efterfrågan i svensk ekonomi utan att äventyra ordningen och redan i de svenska statsfinanserna. Man kritiserade bristen på utbildningsinsatser som skulle kunna leda till förbättrad matchning på arbetsmarknaden så att de arbetslösa kan möta den efterfrågan på arbetskraft som ändå finns. Andersson och Olovsson kritiserade också användningen av det reformutrymme som finns och menar att det är slöseri med resurser att använda dessa på alltför generella åtgärder för människor som till stora delar redan har jobb, och exemplifierar detta med den generella nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar, i stället för att rikta insatserna mot de som står längst från arbetsmarknaden.
Politik är att vilja. Om den viljan saknas blir politiken urvattnad, blaskig och innehållslös, och Anders Borgs vårbudget får tankarna att gå till en kopp te där tepåsen redan är använd ett par gånger, för just så urvattnad och blaskig är den. Sverige behöver en regering som tar ansvar för ekonomin såväl i ett kortsiktigt som långsiktigt perspektiv. Nu är det kortsiktigt budgetansvar som gäller. Det räcker inte.