Jag engagerade mig politiskt för att jag tror på politiken som ett verktyg för människans frigörelse. Att med utgångspunkt i de problem och orättvisor vi ser i vår vardag samfällt verka för utveckling. För mig som socialdemokrat är politiken också viktig för att skydda samhället från att förfalla till det socialdarwinistiska system som råder på marknaden. Viktig för att värna medkänsla och sammanhållning. Just därför är politiken av stor betydelse inte minst nu, i svåra tider när de redan utsatta får ta den största smällen av ekonomisk nedgång och skenande arbetslöshet. Sverige utmärker sig framförallt med en omfattande ungdomsarbetslöshet som i etapper närmat sig 30 procent. Att som ung efter gymnasiet slussas ut i arbetslöshet och den vanmakt som följer av det är förödande. Både för individen men också för hela samhället. Vi behöver fler i arbete och utbildning, inte färre.
Men vad vill egentligen regeringen? Hittills har det varit sänkt skatt för att lösa diverse samhällsproblem. Om fantasin vad gäller reformer har varit begränsad så har den varit desto rikare vad gäller att hitta argument för att sänkt skatt är vår tids motsvarighet till rösträttsreformen. Men nu när det femte jobbskatteavdraget uteblir, har Fredrik Reinfeldt några annat att presentera måntro? Javisst. Sänkt restaurangmoms. Just för att det är så mycket viktigare att sänka momsen för serverad mat än att återanställa de lärare och sjuksköterskor som förlorat jobben under finanskrisens. En momssänkning som för övrigt visat sig tämligen verkningslös när den genomfördes i Finland. Det mesta försvann när i krögarnas fickor.
Inte helt oväntat blev torsdagens regeringsdeklaration ganska fattig. Under parollen ansvar förklarade statsministern att det bästa att göra av den förestående situationen är att placera sig på läktaren. Utan ambitioner att delta. Ingen större skillnad mot den hållning regeringen haft tidigare när världsekonomin rasat. Till försvar för denna politik anför Reinfeldt att Sverige står sig starkt i internationell jämförelse och att kritiken om handfallenhet är obefogad. Att regeringens agerande måste sättas i en kontext. Självklart håller jag med om just det. För Sverige gick in i en av tidernas största ekonomiska nedgångar med ypperligt starka statsfinanser. Med ett överskott på nära hundra miljarder. Men dessa pengar brände i fickan hos den nytillträdde finansministern och förverkades snabbt i form av skattesänkningar. Efter att ha slösat bort sparandet och därtill lånat för att berika de redan välbärgade är det klart att man inte kan göra så mycket mer än att titta på.
Men ponera att det överskott som svenska folket tillsammans med tidigare regeringar byggt upp istället hade använts för att bygga järnvägar, bostäder, bemanna vården och genomföra utbildningssatsningar. Vilken skillnad hade det gjort för de studenter som just nu drabbas av en akut bostadsbrist? Vilken effekt hade det haft på omsorgen om sjuka och gamla där allt fler svåra konsekvenser av den ständiga underbemanningen uppdagas? Hur mycket hade vi inte kunnat göra för att minska arbetslösheten bland unga? 100 miljarder är mycket pengar och det motsvarar kostnaden för hela det Svenska rättsväsendet. Med politisk vilja och visioner hade dessa medel kunnat omsättas i samhällsutveckling istället för avveckling av det gemensamma investeringsutrymmet och det politiska handlingsutrymmet.
Vi har inte råd att människor fortsatt går i arbetslöshet, saknar trygghet vid sjukdom eller inte får tag i bostad när de ska studera. Det innebär omfattande förluster såväl ekonomiskt som för oss som människor och samhälle.