PEETER-JAAN KASK: Pensionärsfrågorna som glömts

Budskapet i de oranga kuverten till pensionärerna i år var dystert. Därav den följande massiva proteststormen. De näraliggande ekonomiska problemen i all ära, men det finns pensionärsfrågor som är viktigare. Missförstå mig rätt. Vreden över att pensionärer måste betala mer skatt än löntagare med samma inkomst är både begriplig och berättigad. Det är en orättvisa som alliansregeringen aldrig kan snacka bort. Att den så kallade bromsen slog till i pensionssystemet och sänkte pensionerna har också framkallat vrede.
Men när samhällsekonomin drabbas på bred front är det rimligt att pensionärerna också bär en del av bördan, på samma sätt som de får del av tillväxten i goda tider. Det finns dock en annan aspekt på den här frågan som inte kommit fram tillräckligt. Vid införandet av det nya pensionssystemet beskrevs bromsen som en undantagsåtgärd. Att den nu slagit till beror inte enbart på finanskrisen utan framför allt på att inkomsterna inte räcker till för att täcka pensionsskulderna. Detta tyder på att pensionssystemet är underdimensionerat.

Avgiften till pensionssystemet (i dag 18,5 procent av inkomsten) skulle antagligen behöva höjas för att räcka till pensioner som ger alla en rimlig standard efter den aktiva tiden. Om inte det sker kommer alltfler att satsa på privata pensionsförsäkringar och klyftorna i pensionärsgenerationen växer ytterligare. Ett annat sätt att öka inkomsterna till systemet är att öka antalet arbetade timmar. Det kan ske till exempel genom att studenter tidigare kommer ut i arbetslivet och genom förbättrade möjligheter för nyanlända svenskar att komma in på arbetsmarknaden. Men också genom att fler arbetar längre än i dag.
När pensionsåldern bestämdes till 65 år 1976 var medellivslängden för män72 år och för kvinnor 78. Sedan dess har medellivslängden ökat med 5-6 år. En del av dessa vunna levnadsår skulle vi mycket väl kunna arbeta. Men det förutsätter en helt annan arbetsmarknad än i dag.
I många slitsamma jobb är det i dag få som orkar jobba kvar efter 60, medan det inom andra yrken är nästan vanligare att arbeta en tid efter 65 än att inte göra det. Möjligheterna att jobba kvar längre måste utjämnas. Arbetsplatser måste anpassas, arbetstider och arbetsvillkor måste göras flexibla. Arbetslivet måste genomgå en radikal förändring.

n I PPM-systemet kan det skilja flera tusenlappar i månaden i pension vid samma inkomst beroende vilken tur man haft i fondlotteriet. Så stora skillnader är orimliga.

n Vilken beredskap finns i kommunerna att bygga boenden för äldre, där de kan få service, men i övrigt klara sig själva? Det är både en kvalitetsfråga och en ekonomisk fråga, eftersom serviceboenden bidrar till att hålla nere de tunga vårdkostnaderna.

De här pensionsfrågorna borde valrörelsen också handla om. Men de kanske är så viktiga och besvärliga att varken politiker eller väljare vågar ta i dem. Eller?