Pengar i handen eller semester?
EKONOMI. Den amerikanske ekonomin brukar framhållas som ett föredöme för Europa och för Sverige. Genomsnittsamerikanen är ju ungefär 25-30 procent rikare än en europe. Men det beror inte på att den amerikanska ekonomin skulle fungera bättre än de europeiska utan på att amerikanarna arbetar 25-30 procent mer.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Då skulle vi också ligga bara några få procentenheter under USA:s inkomstnivå.
Men Sverige och Europa valde att ta ut en större del av välståndsökningen i form av ökad fritid. USA satsade på inkomsterna.
De skilda valen är inget att säga om så länge de motsvarar medborgarnas verkliga önskemål.
Förutsättningarna att välja är förstås väldigt olika. I de flesta länder i Europa har valet av ökad fritid - till exempel längre semester och längre föräldraledighet - skett med hjälp av kollektiva politiska eller fackliga beslut.
I USA, med sin individualistiska tradition och svaga fackföreningsrörelse, finns inga föräldraledigheter eller 5 veckors sommarsemestrar. Marknaden har valt och den valde att ge amerikanerna mer pengar i handen.
Om bland annat dessa frågor skriver chefekonomen Sandro Scocco på Institutet för tillväxtpolitiska studier i en ny intressant rapport, "Sveriges konkurrenskraft."
Konkurrenskraft beskrivs oftast som en tävlan mellan länder. Men Sandro Scocco visar att det egentligen är en missuppfattning.
När två företag konkurrerar på en marknad är det en tävlan och ett nollsummespel. En order som ett av företagen får går det andra miste om.
Men ökad utvecklingskraft i ett land betyder inte att ett annat land får det sämre, tvärtom kan det gynna även andra länder.
Egentligen borde vi därför tala om utvecklingskraft istället för konkurrenskraft, påpekar Sandro Scocco. Fast i praktiken är det förstås omöjligt att ersätta ett så starkt etablerat begrepp som konkurrenskraft.
Det bästa måttet på svensk konkurrenskraft är enligt Sandro Scocco förändringen av bruttonationalinkomsten (BNI) för den arbetsföra befolkningen 15-64 år i jämförelse med våra 11 viktigaste handelspartners inom OECD.
Mellan 1980 och 2004 ökade Sveriges reala BNI 2 procent per år medan de 11 jämförbara OECD-länderna växte med 2,5 procent per år.
Det mesta av den skillnaden beror dock på att den arbetsföra befolkningen ökat långsammare i Sverige än i OECD-länderna. Återstående gap - 0,2 procentenheter per år - kan verka obetydlig, men gör ändå skillnad i det långa loppet.
Fortfarande har det ras i svensk konkurrenskraft som inträffade kring 1990 inte återhämtats fullt ut. Gapet har dock minskat stadigt från 1993, framför allt på grund av de senaste årens starka produktivitetsutveckling i Sverige.