Har du kämpat med kilona för att komma i badbyxorna lagom till semestern? Sommaren är en tid som lämpar sig för att begrunda vad kroppar symboliserar.
Frågan om att se snygg ut i badkläder brukar kanske mest kvinnor funderar över. Otaliga tips, råd och kurer har förmedlats de senaste veckorna i medier som riktar sig till kvinnor, det är en vårlig medial ritual.
Som feminist intresserar jag mig för kvinnokroppen som arena för kulturella ideal och normer. Jag får erkänna att jag påstått att mäns fetma inte setts som ett lika stort problem som kvinnors, eftersom män inte bedöms lika hårt utifrån kropp och utseende. Fett tillför män pondus och makt medan tjocka kvinnor anses oattraktiva, har min uppfattning varit. Jag får nyansera detta efter att ha läst "I ett bolster av fett" av etnologen Fredrik Nilsson. Han studerar hur mäns övervikt symboliserar omanlighet, moralisk förslappning och slöhet. Tongångarna från 1800-talet är märkligt lika dagens. Fett är inte bara fett, det förklaras i termer av vetenskap, politik och moral.
I framväxten av den liberala borgerligheten fanns ingen plats för överviktiga män. Karaktärsstyrka, disciplin och skötsamhet blev styrande normer. Manligt fett var tecken på urartning och degenerering i ett samhälle som alltmer kom att präglas av renhet, sundhet och styrka.
Fredrik Nilsson menar att manlig fetma blev en projektionsyta för borgerliga mardrömmar. En lösning blev olika kroppsregimer som gymnastik och bantning. Eftersom den manliga normen är överordnad i samhället tycks Nilsson mena att mäns fetma betraktades som ett lika stort, om inte större problem, än kvinnors. Kvinnor har per definition ändå setts som avvikande, styrda av biologi snarare än av intellekt. De tillskrevs inte så många mer moraliska kvaliteter än att hålla på dygden. Samtidigt var kvinnor i högre utsträckning beroende av sitt utseendekapital för ett till exempel attrahera en man med position, kan man invända mot Nilssons resonemang. Även kvinnors kroppar och vikt har i historien fått utgöra moraliska markörer, exempelvis för renhet och dygd. Ta bara hora/madonna-uppdelningen. Kvinnors yppighet har knutits till moderlighet men också till erotik i till exempel konst och litteratur, alltså ett begränsat utrymme för kvinnor i privatsfären.
Konsumtionssamhället har stramat åt smalhetsidealet ytterligare. I livsstilsmagasin nämns manlig övervikt som ett symtom på en manlighet i kris och den kropp som idealiseras är antikens klassiska manskropp. Nilsson konstaterar att övervikt är vanligare bland män än bland kvinnor. Trots det är medierna ändå mer upptagna med att problematisera kvinnors vikt.
Hur ska det uppfattas att allt fler, både kvinnor och män, blir tjocka trots ständiga medicinska larm och trots att slankhetsidealet är fastare rotat än någonsin? Är det maktlöshet inför konsumismen som uppmuntrar till frosseri och njutning? Trotsighet mot en fascistisk kroppsideologi hinner eller orkar vi inte att ta hand om oss själva? Eller är det ett skydd, en sköld, mot omvärlden?