Det börjar likna en relation där man inte längre kan prata med varandra. Jag pratar inte bara om kärleksrelationen, utan om partiet jag har en hatkärlek till just nu. Socialdemokraterna.
Sedan Håkan Juholt valdes till Socialdemokraternas partiordförande har han ätits upp av partikamrater och skribenter. Det har handlat om allt från ersättning för hans bostad, om de där JAS-planen i Libyen och om skuggbudgeten. "Vi får se hur mycket han klarar", verkar alla tänka.
Frågan är hur mycket konflikter Socialdemokraterna klarar. En som vet hur det känns att utsättas för testet är Mona Sahlin.
Innan julhelgen sa hon till Sveriges radios program Studio ett att det inte är konstigt att varken hon eller Juholt har haft något stöd i partiet. Hon menade på att den slutna processen i hur de båda blivit valda är en del av problemet.
Det gör att åsiktskonflikter inte blir ledande, utan snarare personkonflikter.
Det har inte funnits några motkandidater, ingen politiskt debatt mellan idéer och inga alternativ. Mona Sahlin var den sista tillfrågade bland många andra önskade kvinnor. Håkan Juholt var gubben i lådan som dök upp under diskussionens slutkläm.
När det bara finns en kandidat som ingen egentligen är överens om då blir det konflikter. Konflikter som partiet just nu saknar kanaler att hantera.
I mediedebatten om Juholt har det varit mycket "anonyma källor" och "intern kritik av partiledningen". Till och med när det gäller de politiska frågorna om RUT-avdrag och om a-kassa.
Istället för att frågorna har tillåtits en öppen diskussion har debatten förts på Dagens Nyheters debattsida i form av dold kritik.
All forskning visar att medlemsantalet i alla partier sjunker. Färre och färre väljer att engagera sig politiskt. Vi blir mer och mer individualister som inte vill vara styrda av ett partiprogram eller en ideologisk svångrem. Partipiskan som Socialdemokraterna lockar väljare med är inte speciellt modern med andra ord.
De interna personkonflikterna i Socialdemokraterna är inte intressanta för den som inte själv är en del av konflikten. Jag längtar efter den dagen då Urban Ahlin och Håkan Juholt högljutt debatterar om RUT-avdraget eller då jag är på ett möte och bråkar om
a-kassans framtida utformning.
Det är inte farligt att tycka olika och prata om meningsskiljaktigheterna.
Det är däremot farligt när kärleken till politiken dör för att vi inte kan sluta bråka om vem som ska bestämma.