På hembesök hos Ivar Lo
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Man kan hälsa på hos Ivar Lo till exempel.
Själv håller han visserligen till på annan ort numera, men i lägenheten ser det ut precis som då han lämnade den sista gången, askonsdagen 1990.
Själv lär han ha misstrott författarmuseer.
"De som kommer dit blir bara besvikna", ska han ha sagt.
Kanske byggde det på egna erfarenheter. Postumt har han likväl fått finna sig i att Ivar Lo-sällskapet ägnat honom just ett museum i hans gamla lägenhet på Bastugatan på Söder.
Baskern på hatthyllan, reservoarpennan på skrivbordet och ottomanen belamrad med böcker och tidskrifter till läsning eller genombläddring.
Taket är gult av tobaksrök och atmosfären inpyrd av proletär litteraturhistoria.
Här, i denna spartanska enrummare, bodde Ivar Lo från mitten av trettiotalet och ända till sin död. Här var det som merparten av hans väldiga litterära produktion tillkom, härifrån utgick hans kampanjer och det var hit vännen Gunnar Sträng - då ordförande i Lantarbetareförbundet - ringde en oktobernatt 1944 med beskedet att statarsystemet hade avskaffats.
Det tredelade, enda fönstret erbjuder en hänförande vy ut över Riddarfjärden. På andra sidan höjer sig Stockholms världsbekanta stadshus.
Som han själv skrev: Som en hjort på väg ut i vattnet.
Väntar man sig många föremål i ett museum är det möjligt att Ivar Lo besannas: besökaren blir besviken.
Förutom böcker och tavlor är det inte mycket. Unicaboxen från tiden som gårdfarihandlare, hans mormors trollsten och en bordsskiva från åren med Macka (hans livs stora kärlek och förebilden till Måna i "Måna är död") där vänner och författarkollegor ristat in namn eller initialer.
En skrivmaskin ingår förstås också. Men det verkar inte vara hans riktiga gamla Underwood Champion med bokstäverna A,E, S, R och T alldeles nernötta.
Som litteraturprofessorn och Ivar Lo-kännaren Lars Furuland påpekat: Just de bokstäverna som behövs till ordet "statare".
Bakom gardinen i arbetsrummet gömmer sig ett halvöppnat paket med en afrikansk träskulptur inuti.
En okapi som Sara Lidman, sen deras historia var över, sände honom från Johannesburg 1960.
De hade sett ett exemplar av djuret - släkting till giraffen - tillsammans på zoo i Köpenhamn en gång och Ivar Lo hade tyckt sig ana en själslig släkting. Kanske ville Sara påminna honom om det?
Vad Ivar Lo tänkte kan vi inte veta. Men skulpturen fick bli stående bakom gardinen, årtionde efter årtionde.
Halvöppnad, framme men ändå dold, både mottagen och inte.
Kärlek kan ju ta sig många uttryck medan den lever. Men den kärlek som tagit slut är sannerligen heller inte alltid så gott att bli klok på.
Mariaberget stupar brant. I själva Bastugatsbacken åkte Ivar Lo och vännen Xet Erixon kälke på ett par stålrörsstolar en upprymd vinterkväll i slutet av trettiotalet.
Men det får jag inte veta förrän jag kommer hem och läser om hans memoarbok "Tröskeln". Där står det.
Kanske var det också just vad Ivar Lo menade.
Museer ger aldrig hela bilden av författare. Först och sist är det böckerna som gäller.