Under sommarhalvåret pendlar jag till och från jobbet med cykel. I Stockholm är vi många som trampar oss genom Gamla stan varje morgon. Förra veckan tog jag istället farmors gamla cykel genom Gargnäs, en by i Västerbottens inland där andra cyklister lyste med sin frånvaro.
Farmors cykel är från 50-talet, en tid då transportmedlet hade ett uppsving i delar av Sverige eftersom många boende på landsbygden saknade både pengar och bil. Idag har cykeln ett uppsving igen, av orsaker som forna stadsplanerare inte tänkte på.
När dagens moderna städer bygges fanns ingen tanke på att cykeln skulle bli ett så vanligt transportmedel. Men i takt med att trängseln i biltrafiken ökat och kollektivtrafiken stannat i utvecklingen har cykeln blivit ett vanligare alternativ. I Stockholm har cyklingen fördubblats de senaste tio åren. Cyklisterna vill vara miljömedvetna, fria och hälsofrämjande. Däri ligger även en protest mot att bilismen är vårt normgivande transportmedel som ständigt går först i infrastruktursatsningar.
Lars Strömgren, vice ordförande i Cykelfrämjandet säger till Sveriges Radios programserie ”Cykla i P1” att ”ungefär tio procent av alla resor i Sverige sker på cykel och det borde ju vara så att tio procent av satsningarna går till cyklingen.” Men i regeringens budgetförslag på 522 miljader kronor ges endast 0.5 promille till att främja transportmedlet. Dessutom säger regeringen att de gärna ser att cyklingen ökar i Sverige. Ekvationen går inte ihop.
Många upplever nog att cykeln inte är ett transportmedel att prioritera. Det finns alltid en bilväg och en trottoar men inte alltid en cykelbana. I dessa gråzoner är det lätt för bilisten att tuta på cyklisten som kör på vägbanan och för gångtrafikanten att skrika ”det här är ingen jävla cykelbana, det är en trottoar!”. Här uppstår konflikter men också olyckor.
Jag blev stannad utanför ICA butiken i Gargnäs av en genomresande Schweizare på motorcykel. Han ville fotografera min veterancykel. Vi som cyklar varje dag genom Stockholm är inte vana att någon blir imponerade av oss. Istället möter vi bilar som parkerat på cykelbanan eller BMWs som bränner förbi och tutar när vi försöker ta oss ut till cykelbanan som farligt nog ligger mitt på Vasagatan.
I en stad som Stockholm där utrymmet är begränsat och människorna många är frågan om ordentliga cykelbanor akut. I mindre städer finns däremot möjligheten att göra rätt från början och stadsplanera i tid. Om femtio år hoppas jag att någon cyklar på min Nishiki-cykel och blir fotograferad på en suverän cykelbana i Gamla stan. Då kanske oljan har sinat och cykeln har ett uppsving igen. Glada är då cyklisterna, men gladast är nog den kommun som satsat på alternativa transportmedel.