Åtta år av ökade klyftor, sänkta ersättningar, hårdare tag och växande känsla av otrygghet. Åtta år som satt djupa spår hos många människor. År som fått människor att i första hand se om sitt eget hus. Åtta år som gjort att människor inte orkat upprätthålla tankar på solidaritet och gemenskap. Åtta år som fått människor att slå nedåt för att försöka hålla sig själv ovanför vattenytan.
Det är den yttersta effekten för de som fått betala priset för den politik som alliansen fört. Notan för åtta års politik som nu gav tydligt utslag i valresultatet till kommuner, landsting och riksdag. Ett valresultat som vi helst av allt inte ville se. Men nu har vi att leva med det och att hantera det. Det är en sak. Men frågan är också vad vi har att lära av det valresultat vi sett.
Den allra viktigaste lärdomen är enkel. Sverigedemokraterna kan inte bekämpas genom att vi talar om för väljarna att partiet är trångsynt, enkelspårigt och har onda avsikter. Den stora merparten av deras väljare upplever nämligen detta som ett påhopp på dem själva, och ingen ska tro att de ska kunna komma och beskylla dem för att vara trångsynta och enkelspåriga. De stärks i stället i sin övertygelse om att alla är emot dem och att de inte får uttrycka det som de tänker, känner och upplever. De stärks i det utanförskap som de känner och känner samhörighet med det parti som behandlas lika illa som samhället, i deras ögon, behandlar dem själva. Denna strategi är således kontraproduktiv och fungerar i stället som jordmån för partiet att ytterligare växa.
I stället måste vi angripa otryggheten och utanförskapet, och våga tala om klasskampen igen. För det är i grunden vad det hela handlar om. En kamp för att utjämna inkomstklyftor och levnadsvillkor. Här går en avgrundsdjup skiljelinje mellan det rödgröna blockets politik och alliansens politik. Men den skiljelinjen talade vi inte om under årets valrörelse, och knappt överhuvudtaget om i svensk politik idag. Det är ett gigantiskt fel.
I en summarisk valanalys som Niklas Nordström lät publicera i Dagens Samhälle kunde man läsa följande om hur han såg på politiken i de orter där S går starkt och SD svagt: ”Viktigast är att kommunens verksamheter fungerar väl. Välfärdskontraktet upplevs säkrare av medborgarna i Luleå. Där finns en av de viktiga orsakerna att SD inte vann fler röster hos de som är i utanförskap eller av andra skäl är oroliga för jobbet, ekonomin eller välfärden.”
Jag tror att Niklas Nordström har rätt i just den här delen den valanalys han gör. På de orter där kommunpolitiken haft resurser nog för att kunna kompensera för alliansens politik har inte otryggheten upplevts lika stark som på orter där politiken fått fullt genomslag. Men en sak saknas i hans krönika. Det är tankarna om hur vi ska kunna återupprätta förtroende för socialdemokratin. Vi kan nämligen inte förlita oss på att kommunerna ska ha ekonomiska muskler att kompensera för den politik som förs på nationell nivå. Då kommer orättvisorna att fortsätta öka mellan den som bor i en rik kommun och den som bor i en fattig kommun.
Ska vi kunna skapa ett Sverige där människor återfår tron på välfärdssamhället och orken att se längre än till sitt eget bästa måste vi se till att föra en politik som gör att människor inte känner otrygghet och olust inför morgondagen. Är man otrygg är det lätt hänt att man blir en rädd människa som inte vågar se på omvärlden med öppna ögon och öppna sinnen. Kampen mot otryggheten måste därför sättas i första rummet om vi strävar efter att skapa ett öppet Sverige som ser mångfald som en tillgång i stället för som en belastning. Låt oss göra människor till trygga människor som tror på morgondagen.