Det mesta står väl till i Konungariket Norge. Oljefonderna växer, näringslivet skriker efter arbetskraft och norrmännen kan unna sig både det ena och det andra. Sammantaget är norrmännen enligt undersökningar näst lyckligast i världen efter de något fattigare kusinerna i Danmark. Inte har de haft något att klaga på regeringen Stoltenberg heller, det mesta har fortsatt att bli bättre, och statsministern är alltjämt mycket populär.
Men omväxling förnöjer. Efter åtta av västerstyre lockades de norska väljarna av de borgerligas förföriska toner om ännu mer välfärd, och ändå mer pengar kvar i plånboken. Det vinnande konceptet sammanfattades av Höyres ledare Erna Solberg, som plockade litet här, och litet där, och fick beröm för att hon inte kritiserade sina politiska motståndare. Inte så konstigt, eftersom hon anammat en stor del av Arbeiderpartiets program. Som hon försiktigt kryddade med privata lösningar och sänkta skatter. ”Reinfeldt light” skulle man kunna kalla kompotten.
Det gick hem i valet, och nu gör sig Solberg redo att efterträda Stoltenberg. Problemet för en mysiga landsmodern är att det inte blir någon borgerlig majoritetsregering utan att hon först kompromissar ihop sig med det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet (FrP), Nordens största högerextrema parti, där massmördaren Anders Behring Breivik en gång var medlem.
De två ”Centrumpartierna”, Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF), har antytt olust inför att sätta sig i samma regering som FrP. Solberg verkar inte vara det minsta generad av att samarbeta med Fremskrittspartiet, som hon rentav försvararat mot svenska ”missförstånd”. FrP:s ledare Siv Jensen lär till och med vara påtänkt som finansminister, trots att hon vill sätta sprätt på oljemiljarderna för diverse populära åtgärder som att slopa vägtullarna och sänka skatterna ännu mer än Höyre.
Väl medvetet om att detta skulle skapa inflation och att tillväxten hänger på de reala resurserna, vill Höyre öka arbetskraftsinvandringen. Frp vill tvärtom stänga gränserna för all utomeuropeisk invandring. Det finns även andra spänningar i den tilltänkta regeringen. Medan Höyre och FrP är för oljeborrning i Lofoten och Vesterålen, är V och KrF emot att äventyra miljön i dessa fiskrika och känsliga områden. De tre senaste borgerliga regeringarna i Norge har spruckit, och det är inte mycket som tyder på att Solberg blir mer långlivad än sina föregångare.
Solberg håller för säkerhets skull dörren öppen för alla möjliga konstellationer, och utesluter inte ens en ren Höyreregering. Men ju smalare basen blir, desto snabbare lär regeringen falla. Om Solberg kör fast, kan det på nytt bli aktuellt med en Arbeiderpartiregering. Det underlättas av att partiet gjorde en bra valrörelse och på intet sätt är krossat. Arbeiderpartiet förblir det största partiet i Norge med 30,8 procent mot 26,9 för Höyre.
Norge är ett socialdemokratiskt land, och lär så förbli i själ och hjärta. Det hindrar inte att Stoltenberg & Co behöver ta sig en ordentlig funderare på vad det är de norska väljarna önskar sig av sina politiker. Det kan väl inte bara vara gemytlighet och ännu mer pengar i plånboken? Eller – ve och fasa – kapitulation för nationell inskränkthet och främlingsrädsla?
Tog Stoltenberg verkligen fighten med Fremskrittspartiet om de norska själarna? Om inte, är det hög tid att göra det nu. Innan Norge anpassar sig till FrP:s värdegrund, och lagarna ändrats i den riktning som pekats ut av Jensen & Co. Spåren från Danmark förskräcker.