Efter sju sorger och åtta bedrövelser kunde EU och Kanada slutligen skriva under frihandelsavtalet Ceta. Vid en ceremoni i Bryssel under söndagen fick Kanadas premiärminister Justin Trudeau och företrädare för Europa sätta sina namn under avtalstexten. Men problemen att få igenom Ceta säger en del om tillståndet i världen och Europa just nu.
EU-kommissionären Cecilia Malmström fångade det väl när hon undrade vem EU ska kunna skriva handelsavtal med om det inte går med Kanada.
Kanada är, som hon påpekade, ett av de mest demokratiska länderna i världen. Landet har en progressiv och proeuropeisk regering som EU samarbetar nära med i globala frågor som klimat och migration. Men trots detta skapade Ceta ändå en massa politisk vånda och ångest.
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk gjorde dessutom en del dystra förutsägelser under Ceta-processen. Han talade om att problemen ”går bortom Ceta” och att möjligheterna till allmänt stöd för frihandelsavtal riskerar att erodera.
”Jag är rädd att det innebär att Ceta kan bli vårt sista frihandelsavtal”, sade Tusk före mötet med EU:s stats- och regeringschefer 20 oktober.
Tyvärr finns det fog för farhågorna. Det blåser starka protektionistiska och isolationistiska vindar i både europeisk och amerikansk debatt.
Donald Trump har spytt sin giftiga galla över USA:s frihandelsavtal med Mexico (Nafta) och Asien (TPP) under hela presidentvalsrörelsen. De har framställts som hot mot amerikanska jobb – och vanligtvis frihandelsvänliga Hillary Clinton har tvingats på defensiven och talat om att hon vill omförhandla TPP.
I Europa har TTIP (det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA) redan mött hårt motstånd. Sigmar Gabriel, Tysklands vice förbundskansler, säger att hela frågan havererat och Frankrikes handelsminister vill avbryta förhandlingarna. Det är inget bra utgångsläge för de fortsatta samtalen mellan EU och USA.
Man kan i och för sig förstå att ökad global konkurrens skapar oro på många arbetsplatser. Det finns ju inga garantier för att alla företag klarar sig och att alla gamla jobb finns kvar.
Men det är inget framåtsyftande svar att säga nej till frihandel och omvärldskonkurrens. Då fastnar näringslivet bara i det förgångna och omoderna lösningar.
Istället borde fler resonera som svenska LO, TCO och Saco.
”Våra omställnings- och trygghetssystem gör att löntagarna i Sverige inte behöver se frihandel som ett hot”, säger Eva Nordmark, TCO:s ordförande, i ett pressmeddelande där hon välkomnar uppgörelsen om Ceta.
Historiskt har det varit en framgångsmelodi.
Bara ett exempel: Under 1970-talet försvann hundratusentals jobb inom stål-, textil- och varvsindustrierna i Sverige. Men A-kassa, arbetsmarknadsutbildning och aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser gjorde det möjligt för de som förlorade jobben att ställa om och komma igen.
Det svenska näringslivet moderniserades och förändrades men utan att människor blev permanent utslagna från arbetslivet. Det fanns en fungerande trygghetsmodell under strukturomvandlingarna. Sannolikt är det också förklaringen till att svensk fackföreningsrörelse är betydligt mer frihandelsvänlig än facken i många andra länder.
Det borde även vara utgångspunkten för framtiden. Lösningen är inte att stänga dörren och säga nej till världen. Lösningen är istället att se till att det finns starka skyddsnät och en fungerande arbetsmarknadspolitik när näringslivet förändras.