Har du öppnat ditt orangea kuvert från Pensionsmyndigheten? Om du gjort det har du säkert upptäckt att du måste jobba betydligt längre än sextiofem års ålder för att få en pension som motsvarar den som fyrtiotalisterna får i dag. För många arbetstagare är beskedet från Pensionsmyndigheten brutalt. Det gäller att jobba upp till sextioåtta-sextionio års ålder för att få ut en vettig pension. Att prognoserna ser ut på detta sätt hänger till största del ihop med att pensionssystemet måste klara av den ökade medellivslängden i vårt land, och då fördelas de intjänade pensionsmedlen över fler utbetalningsår och därmed sjunker de månatliga utbetalningarna.
Detta är också orsakerna till att pensionsåldersytredningen väntas föreslå höjd pensionsålder. Detta är också något som statsminister Fredrik Reinfeldt flaggat för i olika sammanhang. Enligt det som sipprat ut från utredningen kommer man att föreslå en höjning av pensionsåldern med två år i vardera änden. Det ska tidigast bli möjligt att ta ut allmän pension från sextiotre års ålder och arbetstagaren ska ha rätt att jobba kvar till sextionio års ålder innan man tvingas ta pension.
På det hela taget kan man tycka att pensionsutredningen kommer till vettiga slutsatser utifrån de förändringar som skett och sker kopplat till medellivslängd och hälsostatusen hos dagens äldre. Medelsvensken av i dag lever betydligt längre än tidigare och den intjänade pensionen måste i ett oförändrat system räcka till allt fler år av utbetalningar. Det om något visar prognoserna som redovisas i de orangea kuverten.
Samtidigt blir de som uppnår pensionsålder allt friskare och piggare, och skulle således kunna jobba längre än vad personer i samma ålder kunde göra för trettio-fyrtio år sedan. En högre pensionsålder är således en fullständigt rationell och rimlig slutsats. Ska morgondagens pensionärer få en dräglig ekonomisk tillvaro måste man också ha möjlighet att jobba längre än sextiosju års ålder. Om prognosen i det orangea kuvertet visar att du borde jobba till dess du är sextionio år för att få en anständig pension kan inte regelverket lägga hinder i vägen för detta.
Problemet är bara att den faktiska pensionsåldern i Sverige inte överensstämmer med den teoretiska bilden. I många yrkesgrupper är det redan i dagsläget så att pension vid sextiofem års ålder är mer av undantag än regel. Villkoren på arbetsplatsen är sådana att arbetstagaren får sådana förslitningsskador att ett förtida pensionsuttag ses som enda utvägen för att klara tillvaron. Man orkar helt enkelt inte arbeta kvar till ordinarie pensions ålder. Den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige ligger i dag på sextiotre år. Klyftorna i arbetsvillkor visar sig i skillnaderna i faktisk pensionsålder. Är du högre tjänsteman eller chef är det generellt sett inget problem att jobba vidare efter sextiofem års ålder. Men är du lokalvårdare, handelsanställd eller vårdbiträde är det en prestation om du jobbar fram till ålderspensionen.
I perspektivet av den faktiska pensionsåldern i olika yrkesgrupper blir en höjd pensionsålder problematisk. Hur ska det gå för vårdbiträdet, den butiksanställde eller lokalvårdaren som redan idag har problem med att klara att jobba fram till ålderspensionen? Det är en fråga man absolut måste ställa sig.
Ska pensionsåldern i Sverige höjas måste detta kombineras med ordentliga satsningar på att skapa ett hållbart arbetsliv. Detta kommer att ställa oerhört stora krav på arbetsgivarna. Villkoren på arbetsplatsen måste bli sådana att alla, oavsett yrke, måste kunna jobb kvar fram till den högsta stipulerade pensionsåldern. Fokus får inte ligga på att du ska kunna jobba kvar till ordinarie pensionsålder, utan måste ligga på att alla ska möjlighet att jobba kvar till den ålder då du får en anständig pension.
Frågan är bara om arbetsgivarna är beredda att ta det ansvar som detta skulle medföra. Tyvärr verkar det i dag vara så att alltför många arbetsgivare kallt räknar med att de anställda kommer ta en förtida pension när de inte orkar jobba kvar. Om möjligheterna till förtida uttag förskjuts två år uppåt riskerar detta att medföra ett högre tryck på sjukförsäkringssystemet. Orkar man inte jobba kvar, och man inte kan gå i förtida pension lär sjukskrivningen komma som ett brev på posten.
Det räcker således inte med att arbetsgivarna tar sitt ansvar. Även staten måste ta sitt ansvar. Satsningar på en förbättrad rehabilitering är ett område. Detta måste i sin tur kopplas till förbättrade möjligheter för arbetstagaren att byta spår i livet och omskola sig till ett nytt yrke om man inte orkar jobba kvar inom det yrke man har. En aktiv arbetsmarknadspolitik är således också en förutsättning för att kunna genomföra en höjning av pensionsåldern.
Om inte arbetslivet görs mer hållbart så att människor håller fram till pensionsåldern kommer en höjd pensionsålder att medföra ökade klyftor i samhället då den som har en bra arbetsmiljö kan jobba kvar längre med högre pension som följd medan den som har en dålig arbetsmiljö får sota med dålig hälsa och dålig pension då man inte klarar av att jobba kvar tillräckligt länge för att få en anständig pension. Då blir orättvisa pensioner ytterligare en pusselbit i det svenska klassamhället.