Tänk ändå att det är jul igen. Ett år har gått sedan sist, och med det allt som hunnit hända under den tid som förflutit. Årstiderna har kommit och gått. Höstmörkret efter den ljusa sommaren kom, och med detta också förväntningarna inför julen. Denna har växt allt efter att tiden gått. Adventstiden skulle man kunna beskriva som upploppsrakan på Juleloppet. Snart är vi framme vid målgången, själva julen med allt vad den har att komma med.
För många är julen, precis som Charlotte skriver här intill, en tid då vi samlas i gemenskap med våra nära och kära. Man träffas, umgås och har tid för varandra. För de allra flesta är detta en tid av glädje och värme. Men som Charlotte också påminner oss om så är det en tid då vissa far illa i den miljö där de hör hemma. Många barn bävar också inför de stora högtiderna, och kanske då framförallt inför julen. Man vet inte i vilket skick föräldrarna kommer att vara, eller om det blir en jul till av slag och misshandel. För oss som inte lever i den verkligheten är det lätt att i juletid glömma att den finns där.
Vi är många som med stolthet pratar om hur vi samlas inför julen med familjen och med släkten. De starka släktbanden manifesteras genom den samvaro som vi upplever. Vi känner verkligen att vi hör ihop, och detta genom generationer bakåt. Gemenskapen är sällan så stor som i juletid. Vi sluter oss samman i vår egen lilla kokong och tar hand om varandra.
Men det finns en baksida med dessa starka gemenskaper också. En annan sida av myntet som allt för många också glömmer av. Den starka gemenskap vi befinner oss i är med största säkerhet också en mycket sluten gemenskap. Hur många av er skulle kunna tänka er att öppna dörren till den egna kokongen och bjuda in en medmänniska som sitter ensam på julafton. Det är säkert för er som för mig. Det känns inte naturligt. "Vi har ju alltid firat så här", och "inte kan det vara så kul för en utomstående att vara tvungen att stå ut med våra jultraditioner" är bara några av de bortförklaringar och rationaliseringar vi gör av vårt eget beteende. Men erkänn att det bara handlar om att skydda den egna kokongen mot hot utifrån.
Tänk då på alla människor som verkligen står utanför vår samhälleliga gemenskap. Alla de som inte har en bostad. De är utelämnade till ett julfirande utanför någon kokong alls. De är helt utelämnade åt samhällets isolerande kyla. Men tack och lov finns det ändå några som försöker anordna öppna julfiranden för dessa människor så att de också får uppleva någon form av julfirande. Dessa människor, aktiva i någon kyrka, förening eller i Stadsmissionen, gör ett fantastiskt jobb. De öppnar verkligen dörren för dessa människor och bjuder in dem in i värmen, in i gemenskapen. De får glömma den bitande kylan i vinternatten, men också samhällets isande kyla, för ett tag i alla fall.
Men tänk om vi alla kunde öppna vår dörr för en främling som står där utanför, utesluten ur samhällets gemenskap, och bjuda in denne främling in i vår kokong för ett tag. Det skulle nog värma många hjärtan. Bäst av allt vore väl om vi kunde ha ett samhälle där alla fick vara en del av gemenskapen. Så här i juletid påminns vi om detta i själva julevangeliet. För Maria och Josef fanns inget rum att få. De fick inte vara med i gemenskapen utan förvisades till ett stall. Men när väl barnet var fött stod deras dörr öppen för såväl herdarna som för de vise männen. En tankeställare kanske.