"Nu är det jul igen och alla ljusen tindrar.
Snögubbar överallt och lyktor i varje park.
Mot den bitande kylan får vi julklappar som lindrar.
Aldrig på året är gemenskapen så stark.
Men det är någon i Brunnsparken som gråter.
Som ser julen i annat perspektiv.
Som är ensam när skuggor kommer åter.
Och förmörkar tanke, själ och liv."
Orden här ovanför är hämtade från Snowstorms fina julsång "Jul", skriven av bandets sångare Ralf Peeker. Det är verkligen ord som stämmer till eftertanke. För visst är det så att den gemenskap som är så stark i juletid också medför att ensamheten för de som står utanför denna gemenskap blir än mer påtaglig och påträngande.
Det finns många, runtom i vårt avlånga land, som försöker öppna upp gemenskapen och bjuda in människor som är ensamma eller inte har någon att fira julen med. Jag tänker naturligtvis på alla fantastiska människor som engagerar sig i olika frivilligorganisationer och som bedriver alternativa julfiranden i olika former, men också alla privatpersoner som tar egna initiativ och bjuder in människor till sig själva. De öppnar verkligen dörrar som annars skulle ha varit stängda. De är värda all uppmuntran, uppskattning och beundran. De gör skillnad mitt i människors vardag.
Men i grunden är det något som gått snett i vårt samhälle när verkligheten ser ut som den gör. Vi har aldrig någonsin varit "sociala" med så många människor som vi är idag, men samtidigt har nog ensamheten i vårt samhälle aldrig varit så stor som den är idag. Vi har vidgat våra nätverk tack vare de sociala medierna så att våra kontaktytor mot omvärlden är större än någonsin. Men samtidigt är det ofta kontakter på ytan som inte på något sätt kan ersätta det mänskliga nätverk som vi har närmast oss, och där den verkliga sociala gemenskapen finns.
Det verkar närmast som om vår öppenhet mot omvärlden via sociala medier som Facebook gör att vi krymper våra viktigaste nätverk och sluter dessa i högre grad mot omvärlden. På något sätt får jag känslan av att vårt mikrokosmos krymper på grund av att vi tycker att vår sociala interaktion med andra via Facebook och andra sociala medier gör oss så mätta att vi inte prioriterar verkliga sociala kontakter som tidigare. Ingen blir lyckligare än jag om jag helt är ute och cyklar.
Även Mauro Scocco har i sången "Till dom ensamma" tagit upp problematiken med den växande ensamheten i vårt samhälle. I sångens inledning skriver han:
"Det är en hård värld där utanför
Full av ensamma människor
Ingen som hör dig
Ingen som ser dig när du går
Och det verkar som kärleken
Är till för några få
När du bäst behöver nån
Är det ingen som orkar höra på
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom"
Det är kanske så att det största vi kan göra så här i juletid är att öppna vår dörr för någon i vår närhet, fråga hur det är, våga bry sig om, och orka lyssna när det behövs som mest. Och inte bara i juletid, utan under årets alla dagar. Men då gäller det att ta vara på det som Tommy Nilsson sjunger i sången "Öppna din dörr", nämligen "Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här". Ska ensamhet kunna brytas och bli till gemenskap måste den som bjuds in verkligen känna att man är inbjuden, välkomnad och önskad. Så öppna din dörr och bjud in någon till din gemenskap och säg: Jag vill ha dig här!