Den senaste tiden har jag plågats av mardrömmar. Om nätterna befinner jag mig mitt i eldinfernon och brinnande städer. Jag har legat med ansiktet tryckt mot asfalten under hot av en maskerad man med automatvapen och sett flygplan fälla bomber över stadskyrkan. På dagarna tänker jag ofta på dem som föll offer för Anders Behring Breiviks kulor och jag tänker på dem som kunde ha fallit offer för självmordsbombaren Taimour Abdulwahab i Stockholm. Jag tänker på skräcken och rädslan, givetvis känner jag den själv och detta för mina tankar vidare till mitt eget politiska engagemang.
Filosofiprofessorn Torbjörn Tennsjö publicerade den 31 juli 2011 ett inlägg i DN Debatt där han reflekterar över hur samhället bör hantera problematiken med terrorism kontra det fria ordet. Offren på Utøya är långt ifrån de första som fått sätta livet till för frihetskampen. Men de är bland de första politiska dödsoffren i Norden i modern tid. Jag gick med i SSU för 9 år sen. Många gånger har jag suttit runt en lägereld och sjungit om Victor Jara, om frihetskampen och om hur vi kunnat dö för rättvisan. Aldrig hade jag ens kunnat drömma om att mina norska kamrater faktiskt skulle göra det.
Tennsjö problematiserar kring hur debattörer och politiker till viss del kan hållas ansvariga för att ett fåtal personer angriper det öppna samhället och att oskyldiga människor får sätta livet till för politiska och religiösa meningsskiljaktigheter. Samtidigt slår han fast att ingen ska låta sig tystas ner av rädsla för att initiera ett dåd av terror. Han menar att rätten att provocera är självklar och att varje individ själv måste ta ansvar för vilken risk hon vill ta, "provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt".
Jag håller givetvis med Tennsjö om att ingen ska låta sig tystas ner och ingen ska låta sig skrämmas i sitt politiska engagemang av att terrorhotet nu faktiskt finns, även här i Sverige. Det är med stor sorg jag konstaterar att sångerna som vi sjöng där runt lägerelden är betydligt mer aktuella än jag trodde då. I Sverige har två framstående Socialdemokrater mördats de senaste 30 åren, förhoppningsvis var de också de sista. Men den enda slutsatsen jag kan dra utav detta är, precis som Mikael Wiehe sjunger att, "vi måste värna det mot dem som vill krossa det som spirar och gror". Vi måste fortsätta kämpa för ett fritt, öppet och rättvist samhälle. Att stänga kommentarsfält på tidningssajter är definitivt inte rätt väg att gå, extrema krafter försvinner inte för att de tystas ner. Det finns bara ett sätt att vinna ett fritt och öppet samhälle; genom att vinna kampen om det och precis som Tennsjö fastslår, ta ansvar för det fria ordet.