En av de saker som jag tycker är skönt att slippa efter att ha lämnat uppdraget som kommunalråd är att slippa all den granskning som man utsätts för som ledande politiker. En granskning som man ska utsättas för, och som är nödvändig för att medborgarna ska kunna ställa sina ledande politiker till svars för det de uträttar, och det de inte uträttar. Den här granskningen kunde ibland kännas tung och ibland kanske också orättvis, men då var man tvungen att bita ihop och påminna sig själv om att detta är journalisternas uppdrag och att de verkar för medborgarnas bästa. Jag ska erkänna att jag ibland, innan jag besinnade mig, kunde kräkas över journalisternas bevakning och tycka att de bara lyfte fram det negativa. Men sedan, när blodtrycket hunnit sjunka till normala nivåer och hjärtat slutat rusa, så var jag ofta tvungen att le åt mig själv och inse att reaktionen bara handlat om att jag på något sätt känt mig trampad på tårna, dessutom ofta utan att ha anledning till det. Trots allt är man bara människa, och vill innerst inne få beröm för det man gör.
I förra veckan, när jag var i Stockholm, så kom jag att haja till över en statusuppdatering som jag såg Helena Stenberg hade gjort på Facebook. Nu minns jag inte formuleringen precis, men det handlade i alla fall om rubriksättningen här i Piteå-Tidningen, som hon uppenbarligen inte uppskattade. Självklart blev jag nyfiken på vad detta handlade om så jag gick genast in på tidningens e-tidning. Snabbt kunde jag konstatera vilken rubrik det måste handla om. "Skolan hotad trots vallöfte" var rubriken som dominerade förstasidan. Nyfiket började läsa artikeln för att förstå på vilket sätt rubriken skulle vara felaktig på något sätt. Men nog verkade rubriken synnerligen relevant, så allt föll i glömska till dess jag en dag fick höra några tala om ett blogginlägg som Helena Stenberg skrivit kring detta, och där hon tydligen skulle ha ifrågasatt hur media jobbar.
Nyfiken som jag är så letade jag fram inlägget för att läsa och bilda mig en egen uppfattning om vad hon skrivit. Hur människor i ledande befattning uppfattar medias uppdrag som den som ska granska makten har alltid intresserat mig och därför kastade jag mig med stort intresse över blogginlägget för att se vad Helena Stenberg hade att säga i frågan. I själva sakfrågan skriver Helena Stenberg, den 19:e januari: "I valrörelsen skrev jag och Christer Lindström i ett debattinlägg att ’Under kommande fyra år vill vi bygga om och totalrenovera skolorna i Svensbyn och Sjulnäs för att de ska bli anpassade för dagens utbildning’, denna ambition har som sagt inte förändrats." I den artikel som publiceras den 20:e, vars rubriksättning hon reagerat mot på Facebook, är svaren mer glidande med mer reservationer än i texten på bloggen.
Men det som fick mig att haja till ordentligt var blogginlägget från den 21 januari, vilket också var det inlägg som jag hörde diskuteras. I det inlägget skriver hon: "Frågor där jag blir ledsen över att kommunen alltid sätts på "den anklagades bänk" och där journalistiken verkar vilja skapa konflikt, svärta ner och hitta syndabockar istället för att spegla och analysera verkligheten. Våra beslut och vår verksamhet ska självklart granskas men när den objektiva granskningen övergår till ett subjektivt ifrågasättande där vinklingen är klar redan när intervjun börjar då känns det både orättvist och tragiskt."
Det är lätt för mig att känna igen mig i Stenbergs reaktion, men det var just i dessa stunder det var så viktigt att ta några djupa andetag, ta sig en funderare över journalistikens uppdrag, och erkänna för sig själv att de gör sitt jobb. De ska granska och ifrågasätta. De ska vara en nagel i ögat på makthavarna. Och visst kan det göra ont ibland. Men de gör det inte av illvilja. De gör det med medborgarnas, och demokratins, bästa för ögonen. Det ska vi vara tacksamma för.