Rubriken är ett Jonas Gardell-citat, hämtat från hans läsvärda debattinlägg i Expressen. Med blicken av en anhörig beskriver Gardell den fasa han känner inför att det skulle varit Carema som vårdade hans dementa mor under sina sista år. Frågan om hur stor är valfrihet när belastningen är så tung att anhöriga inte orkar stötta upp, och det är lång kö till det boende man egentligen skulle vilja ha? De som saknar anhöriga som kan granska fasaden av glättiga broschyrer med klatschiga omsorgsbetryggande namn?
Är all privatisering alltid av ondo? Intraprenader, och entreprenader?
Självklart inte. Fördelarna finns. Och det handlar inte bara om ideologi och åsikter, det finns faktiskt forskning på det här. Både om dess för och nackdelar. Harvardprofessorn John D. Donahue har gjort en omfattande analys av privatiseringen under 80-talet i USA.
Några kriterier för att en privatisering skall vara lyckad enligt faktorn "mer för varje skattekrona" enligt forskning är:
1. Att det skapar verklig konkurrens mellan olika producenter. (I Sverige domineras vårdföretagen av 5 koncerner varav 3 ägs av riskkapitalbolag)
2. Hög kvalitet av kontroll och inspektion, samt att snabba sanktioner och kunna avstänga entreprenör som inte sköter uppdraget.
3. Och att det är möjligt att tillräckligt noga precisera kontrakten.
När det kommer till sophämtning, simhallar, och byggande där den produktiva effektiviteten är viktig kan kvantiteter och effektiviteten kanske mätas. (ska detta ses över, får man inte glömma lönsamhets faktor kontra samhällsservice)
Men hur preciserar man kontrakten om mänsklig omvårdnad? Hur kvantifieras och mäts, integritet och värdighet? Och om din gamla sjuka mamma inte är nöjd med vården, ska hon då slussas runt för att det är bra för konkurrensen?
Hur ser vi då till att människor både kan göra val och se till att den omvårdad man får är god? Man kan ha valfrihet mellan olika offentliga producenter och olika typer av privata organisationer som inte är vinstdrivande, till exempel ideella föreningar och stiftelser.
Socialdemokraterna hade i sin budget omfattande förslag och för att presentera några av dem:
1. Meddelarfrihet ska inte som nu gälla enbart anställda i offentligt driven verksamhet. Samma gäller Lex Sara anmälningar, samt offentlighetsprincipen. Det finns ingen mening med att fördröja detta som regeringen gör.
2. Det finns skäl att kraftigt begränsa möjligheterna för företag som utövar verksamhet inom skattefinansierade verksamheter att föra ut stora överskott ur verksamheten.
3. Likalydande och höga krav på kvalitet ska ställas på privat, kooperativ och kommunal verksamhet.
4. Fördelningen av skattemedel mellan kommuner ska ske enligt de principer som fastställs i det svenska skatteutjämningssystemet. Det är inte rimligt att en kommuns skattemedel förs över till andra kommuner genom interna transaktioner i vård- och skolkoncerner, på ett sätt som är mer eller mindre osynligt för medborgarna.
Nu gör vi vårt bästa för att trycka på Fredrik Reinfeldt som är den som till syvende och sist beslutar. Tyvärr verkar regeringens utförsäljnings och privatiseringspolitik vara renodlat ideologisk och blind. Blind i sin tilltro att marknaden alltid sköter allt bäst. Och att valfrihet och vinstintresse går hand i hand.
Frågan regeringen borde ställa sig är: Varför verkar alltid en människas värdighet väga mindre än ett vinstintresse?