Om man ser till etniska svenskar mitt i livet är arbetslösheten inte särskilt hög, är nog ett uttalande som inte kan ha gått särskilt många förbi.. Statsministerns bortförklaring av den skyhöga arbetslösheten är redan något av en klassiker, och kommer att följa honom som en skugga framöver. Men Fredrik Reinfeldt är inte ensam om att inom borgerligheten sätta på sig skygglappar när det är dags för samhällsanalys. Exemplen på förnekelse är flera.
Utbildningsminister Jan Björklund har drabbats av samma åkomma som statsministern. Hans analys av de sjunkande resultaten i svensk skola är i det närmaste en blåkopia av statsministerns resonemang kring arbetslösheten. De sjunkande resultaten, och de ökande kunskapsklyftorna, i den svenska skolan beror nämligen, enligt Jan Björklund, på att vi tagit emot så många invandrare. Han skulle med Reinfeldts terminologi kunnat uttrycka samma sak på detta vis: Bland de etniskt svenska eleverna ökar inte kunskapsklyftorna och resultaten sjunker inte heller särskilt mycket. För det är precis vad han säger.
Detta sätt att se på samhället sprider sig allt mer inom borgerligheten. I debatten kring barnfattigdomen har man kunnat notera borgerliga uttalanden i linje med att den ökning av barnfattigdomen som påvisats i olika undersökningar beror på att vi tagit emot allt fler invandrare och att dessa i högre grad har problem med att klara den egna försörjningen, i huvudsak beroende på högre arbetslöshetstal. Underförstått är barnfattigdom inte ett särskilt stort problem bland etniska svenskar. En annan linje från borgerligt håll har varit att det relativa fattigdomsbegreppet inte visar på verklig fattigdom. Verklig fattigdom handlar om svält och andra mycket stora umbäranden som hotar den egna överlevnaden rent fysiskt, och då faller de barn i Sverige som har det tufft helt utanför fattigdomsbegreppet.
Nu skulle det vara lätt att tro att Björklund och Reinfeldt skulle anklagas för att vara rasistiska. Så är det inte alls. Oavsett om deras uttalanden säkerligen applåderas vilt inom Sverigedemokratiska kretsar och tas som erkännande för den egna samhällsanalysen så rör det sig inte om detta. Det handlar i stället om att försöka få bort fokus från allvarliga samhällsproblem som arbetslöshet, kris i skolan och barn som tvingas må dåligt.
Man väljer helt enkelt att fokusera på de tvåtredjedelar av medborgarna som har det bra. På så sätt kan man hävda att den egna politiken har lyckats. Om man förnekar problemen behöver man inte heller ta itu med dem. Därför väljer man att inte se och erkänna problemen.
En avgörande faktor vid nästa val kommer att vara vilken samhällsanalys som kommer att upplevas som relevant av väljarna. Det gäller därför för den socialdemokratiska partiledningen att lägga en hel del krut på samhällsanalysen. Delar inte väljarna vår samhällsanalys kommer de inte heller att se behov av vår politik. Så enkelt är det.