"Att vara liten är inte lätt. Det förväntas av mig att jag ska vara stor då jag helst av allt vill vara liten. Och då jag känner mig stor så säger de att jag är liten. Inte konstigt jag känner mig förvirrad ibland.
Då jag är ledsen bildas en klump i min mage. Då är det svårt för mig att förklara hur det känns. Det är sällan någon som frågar mig eller så är det ingen som ser. Det enda jag önskar är att någon ska se att jag är ledsen, ge mig en kram och säga att jag är värdefull.
Min mamma mår inte bra. Min pappa mår inte bra han heller. Jag ser min mamma döva sin ångest med att dricka. Pappa orkar inte ta hand om oss själv så han lämnar mina tvillingbröder till farmor och farmor. Jag blir kvar ensam med mamma. Jag försöker få henne att sluta, men hon säger bara att det känns bättre om hon dricker. Jag förstår inte. Det enda hon gör är ju att gråta. Hur kan man må bättre då?
I skolan har jag ingen bästa vän. Jag vet inte ens om jag har någon riktig vän. Hur vet man om någon är ens riktiga vän? Ibland känns det som om ingen tycker om mig. De säger det, men i nästa stund ställer de krav och förväntar sig att jag ska vara motiverad och prestera, varje dag, varje lektion. Men de vet inte att jag inte kan somna på kvällarna, att jag ligger i min säng och stirrar i mörkret och funderar. Frågorna som kommer till mig handlar om livet. Kanske borde jag fråga någon men vem?
Jag tror att min lärare vill mig väl. Jag önskar jag hade modet att berätta för henne. Hon brukar säga till mig att hon vill hjälpa mig, att hon tror på mig och att hon tycker jag är bra. Jag förstår inte varför hon säger så. Hur kan hon tycka det? Hon kanske bara säger så för att hon måste. Eller så menar hon det? Vågar jag berätta för henne vad jag är med om hemma. OM jag berättar, vad händer då? Vad händer med mamma? Med pappa? Vad händer med mina syskon? Vad händer med mig?”
Jag minns en gång på jullovet. Det blir en stor knut i magen när jag tänker på det. Jag vet ju att jag säger att jag inte tycker om skolan, men det är något som jag bara säger. Egentligen är jag helst där. På jullovet drack mamma extra mycket. Pappa tog mina bröder med sig och åkte till farmor och farfar över juldagarna. Jag blev kvar hemma. Mamma hade besök av en vän. De brukade dricka ihop. Jag stängde in mig på mitt rum och höjde cd-spelaren för att slippa lyssna. När jag kom ut var mamma borta. Jag hittade henne på toaletten, hon hade svimmat. Jag lyfte henne till badkaret och spolade med kallt vatten på henne. Hon reagerade inte. Jag trodde hon var död. Jag ringde ambulansen som kom och hämtade henne. De lämnade mig i lägenheten. 13 år. Ensam. Med mina tankar."
Detta fick jag berättat för mig för flera år sedan av min dotters pappa. Han som endast 25 år gammal valde att avsluta sitt liv. Han var också en gång ett barn, med drömmar och visioner. De drömmarna dog inte med honom. De dog flera år tidigare. Det får inte hända. Aldrig någonsin. Men för många barn är detta tyvärr verklighet.Vi måste SE dessa barn, vi måste LYSSNA på dem och vi måste AGERA för dem.
”Vi kan inte skänka barnen framtiden, men vi kan ge dem nuet.”