Ökad ojämlikhet ingen lösning
LÖNEGAP. 1995 gav Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ut rapporten "Välfärdsstat i omvandling". Det intressanta med rapporten var att ett antal amerikanska och svenska ekonomer tillsammans analyserade den svenska ekonomin. De identifierade tre stora problem: Underskotten i de offentliga finanserna. Tillväxten. Arbetslösheten.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
SNS ville till exempel ha betydande offentliga utgiftsnedskärningar på cirka 200 miljarder kronor. De nedskärningar som regeringen genomförde uppgick till bara en tredjedel av det beloppet.
När SNS nu återkommer med recept för hur välfärdsstaten ska reformeras är trovärdigheten alltså inte särskilt hög. Ekonomernas rekommendationer låter anmärkningsvärt lika de för tio år sedan.
Den återkommande refrängen är: Om Sverige blev lite mer ojämlikt så skulle arbetslösheten försvinna och alla tjäna på det.
"Sänk de lägsta lönerna", säger de. "Öka lönegapet mellan hög- och lågavlönade. Subventionera hushållsnära tjänster. Skrota stora delar av den aktiva arbetsmarknadspolitiken."
Att ökad ojämlikhet skulle gynna alla är en nyliberal skröna. På en punkt har dock förmodligen SNS-ekonomerna alldeles rätt: Det behövs särskilda insatser för att få de många som står utanför arbetsmarknaden att komma i arbete igen. Men knappast de åtgärder som SNS föreslår.
Varför ska arbetslösa gå och städa hemma hos höginkomsttagare, när de lika gärna kan göra nytta i skolan, vården och omsorgen, områden där det i dag råder brist på folk och där behoven dessutom kommer att öka med tiden?
Plusjobben kan ses som ett test på en modell som mycket väl skulle kunna fungera som ingångsarbetsmarknad för långtidsarbetslösa, lågutbildade och ungdomar.
Problemet med arbetsmarknadspolitiken är knappast att den är för omfattande utan att den under många år varit alldeles för lite aktiv och alltför lite inriktad på att ge varje enskild arbetslös den hjälp han eller hon behöver.
Nu verkar man ändå ha vaknat på Ams. En systematisk genomgång av arbetslösa byggnadsarbetare visade att många saknade yrkesbevis, en självklar förutsättning för att få jobb på en byggarbetsplats i dag.
Bara genom att de arbetslösa får hjälp med att skaffa sig yrkesbevis ges de chansen att komma ut på en arbetsmarknad som hälsar dem med öppna armar. Exemplet visar att aktivt arbete utifrån de arbetslösas egna förutsättningar ger resultat.
Uppgiften att minska utanförskapet är inte lätt. Men i grunden handlar det om ett vägval. Ska så kallade lågproduktiva grupper själva bära bördan genom att deras löner sänks och klyftan till andra öka? Eller ska vi ta gemensamt ansvar och fortsätta hålla ihop samhället? Det är inte bara en fråga för SNS utan också den stora frågan i höstens val.