Att socio-ekonomiska faktorer påverkar människors sätt att tänka är ingen revolutionerande slutsats. Därför kommer det inte heller som någon större överraskning när en nyligen presenterad undersökning påvisar ett tydligt samband mellan ekonomisk segregation och valresultat. Det bekräftar snarast de föreställningar, eller låt oss kalla det fördomar, som sedan länge funnits.
Att dessa skillnader i röstmönster beror på den ekonomiska ojämlikheten i sig ska man kanske vara försiktig med att hävda. Det finns säkert andra möjliga förklaringar. En möjlig förklaring skulle kunna vara att effekterna av skillnader i inkomstfördelningen blir mer uppenbara i samhällen med stora klyftor medan dessa blir avsevärt mycket mindre uppenbara i samhällen med mindre inkomstskillnader. Eftersom vänsterflygeln i politik lyfter fram dessa skillnader som en viktig del av problembilden i samhället borde det därför vara lättare för fler att rösta vänster i samhällen med stora inkomstklyftor.
Är detta då ett problem i sig kan man undra. Folk måste väl ändå få rösta som man vill. Och självklart är det så. Det är i stället ett symptom på en pågående samhällsförändring där segregationen i vårt samhälle ökar allt mer. De resurstarka i våra tillväxtregioner tenderar allt mer att flytta till områden med människor i samma inkomstklass, med samma utbildningsbakgrund och därmed också med samma klasstillhörighet som en själv.
Kulturgeografen Bo Malmberg går så långt i sin förklaringsmodell till detta att en tänkbar förklaring till denna alltmer ökande segregation är att rika tycker det är tråkigt att det finns fattiga människor i närheten, men också att det är behagligt att endast genom hemadressen kunna visa att man tillhör de rika i samhället och befinner sig på solsidan i livet. Det är nog att dra saken till sin spets.
Det är kanske troligare att det har med vilka livsmöjligheter olika individer har. Alla vill nog ha en så bra livsmiljö för sig själv och sina närstående, men det är inte alla förunnat att kunna förverkliga dessa livsdrömmar. De som har möjligheten att flytta till fina områden gör det, medan den som saknar resurser för detta blir kvar i de grå förorternas trista miljonprogramsområden.
För oss socialdemokrater säger det något om samhällsutvecklingen och bör därför finnas med i vår analys inför vårt framtidsprogram. Ett alltmer segregerat samhälle gör att landet slits itu. Det blir allt svårare att få en bred förståelse för samhällsproblemen hos medelklassen om de inte ser problemen i sin vardag i deras eget vardagsliv.
Ett av målen för socialdemokratin måste därför vara att motverka den allt högre grad av boendesegregation som vi ser växa fram i dag. Hur man ska lyckas med detta är inte lätt att besvara. Det står dock helt klart att frågan inte går att lösa med någon form av tvång. Människor måste ha frihet att bosätta sig var man vill.
Det måste istället handla om att göra alla våra boendemiljöer tillräckligt attraktiva så att även personer som har möjlighet att flytta till Östermalm och Djursholm faktiskt väljer att bo kvar i exempelvis Akalla och Mörby för att de trivs där. Det blir ingen lätt match. Det är bara att erkänna.