Under åtta dygn övade den israeliska militären robotkrig mot 1,7 miljoner palestinier instängda på en landremsa som inte är större än en fjärdedel av Ölands yta. Utan skyddsrum, med bristfälllig sjukvård och utan evakueringsmöjligheter. Bortåt 150 människor dödades. Mer än hälften av dem var civila, varav ett 40-tal barn. Fem israeler dödades, vilket säger en del om det oproportionerliga våld som utövades av Israel.
Israel lägger mer pengar på sin militärapparat än alla arabländer i regionen tillsammans. Israels vapensystem ligger en hel generation före arabländernas, och landet har sedan länge kärnvapen. Talet om att landets säkerhet skulle vara hotad tjänar helt andra syften: Att pressa USA på ännu mer pengar och vapen, och att tysta kritiken mot ockupationspolitiken. Det första syftet har redan uppnåtts. USA lovade i samband med vapenvilan att förse Israel med ännu modernare vapensystem och ännu mer pengar till militära ändamål.
Det hävdas med rätta att Ryssland och Kina bär ansvaret för att dödandet i Syrien kan fortsätta. Genom att blockera ett FN-ingripande håller de den blodiga Assadregimen under armarna. USA, och delvis även Europa, spelar samma roll för att förlänga Israels ockupation av palestinska områden och möjliggöra det dagliga förtrycket av miljontals palestinier. Utan USA:s veton i FN och amerikanska vapen och transfereringar, och utan fördelaktiga handelsavtal med Europa, hade Israel för länge sedan tvingats ge upp sina orättfärdiga anspråk på arabiska områden, dra tillbaka sina extremistiska bosättare och söka samförstånd med grannländerna. Kort sagt börja uppträda som en ansvarsfull medlem av världssamfundet, inte som en internationell "outlaw".
President Obama är säkert medveten om det moraliskt och politiskt ohållbara i att fortsätta stödja Israels ockupationspolitik, men efter ett misslyckat försök att få igång fredsprocessen i början av mandatperioden, har han hållit frågan på armlängds avstånd. Den passiviteten duger inte längre, om USA vill behålla sitt inflytande i regionen, och för den delen undvika att genom alliansen med Israel dras in i ett krig med Iran.
Den politiska kartan i Mellanöstern håller på att ritas om. Demokratiskt valda regeringar med islamistiska förtecken ersätter de diktaturer som USA och Israel tidigare samarbetade med. Flera av USA:s och Israels allierade, t ex Egypten och Turkiet, har bytt sida och står nu på palestiniernas sida mot Israel. De tar därtill öppet ställning för det islamistiska Hamas, delvis på bekostnad av stödet för Fatah-styret på Västbanken som i mångas ögon är alltför undfallande mot Israel.
Vill USA och Israel ha fred, måste de acceptera Hamas som motpart. Det borde ha skett redan när Hamas vann valet i hela Palestina 2006. USA och EU svek den gången demokratin, och lät Israel fängsla Hamas´ parlamentsledamöter. Tala om att stödja terrorister!
Det finns ett hot mot Israel. Men det består inte i primitiva raketer riktade mot landet utan i de israeliska ledarnas arrogans och oförmåga att komma till tals med omgivningen. Redan den demografiska utvecklingen gör konceptet med en renodlad judisk stat ohållbart. De judiska israelerna måste finna en formel för att för leva sida vid sida med araber, både inom och utanför landets legitima gränser.
Tyvärr finns det idag inga tecken på nytänkande i Israel, vare sig hos ledarna eller hos den breda allmänheten. Förändringen måste komma utifrån, framför allt från USA. Ett bra tillfälle för Obama att i efterhand förtjäna sitt fredspris!